Vi lever i en illavarslande värld. Konservativa krafter pressar sig framåt. Vi har en folkvald president i väst som är minst sagt oberäknelig. En som tror att Grönland kan köpas för pengar. Bara så där. Och att Kanada kan göras till en delstat. Också bara så där. I öst har vi en annan. En som attackerar oskyldiga och förvrider sanningar. Därtill har både han i väst och han i öst uttryckt minst sagt oroande saker om HBTQI+ personer och vårt community. Det är bedrövligt.
I båda fallen finns personer som höjer sina röster och säger ifrån. Tack och lov. Men så finns också de som tycker att situationen är fel – totala tokerierna rent ut sagt – men inte agerar. Man kanske tycker till hemma vid köksbordet, men mer än så blir det inte. Kanske vågar man inte. Kanske är man rädd för att hamna i en dispyt med någon som tycker annorlunda. Men enligt mig är det enkelt. Att inte ställa sig upp och säga ifrån när människor far illa, det är att låta ondskan härbärgera.
Och det gäller även vad som sker på hemmaplan i våra skolor, de platser som ska vara en trygg plats för barn och ungdomar.
I Sverige har vi ett allvarligt problem med mobbing och psykisk ohälsa. Enligt organisationen Friends har mobbingen mer än fördubblats under de senaste tio åren. I dag räknar man med att omkring 140 000 barn mobbas varje år. Bara i Sverige. Och suicid som i många fall går att härleda till mobbingen? Omkring 22 barn. Varje år.
Ska det behöva vara på det här sättet? Visst inte. Det är jag övertygad om att varenda människa med vett innanför skallbenet håller med om. Men varför gör vi i sådana fall inte mer? Siffrorna talar sitt tydliga språk. Vi har misslyckats så det slår härliga till. Och med vi menar jag vuxna. Så väl vårdnadshavare som lärare som vuxna individer i allmänhet. Hur kan vi låta tusentals barn fortsätta fara illa år efter år?
Alla kan förstås inte göra allt, men var och en kan göra något. Med något menar jag inte att tycka till vid köksbordet och låta det stanna där. Det kan handla om något så fundamentalt som att inte bete sig som ett rövhål på sociala medier. Att föregå med ett gott exempel i mötet med dina medmänniskor. Det kan handla om att du talar om för ditt eget barn att hen är berättigad att vara exakt så som hen önskar. Och att nolltolerans mot homofobi och rasism inte är något annat än en självklarhet.
Själv föreläser jag om ämnet mobbing utifrån min egen erfarenhet. Jag pratar om åren som var ett helvete för mig i hopp om att kunna hjälpa andra. Jag vill få de som lyssnar att förstå ingen annan människa ska diktera deras villkor. Och rakt inte deras vilja att leva eller inte, därför att de fått idén om att de inte passar in i samhället.
För en tid sedan var jag inbokad till en högstadieskola i Dalarna för att prata om just detta. Tanken var en heldag i toleransens tecken. Jag skulle prata inför varenda klass, få en möjlighet att se varje elev i ögonen. Låta dem träffa en livs levande stolt bög av kött och blod som också är uppvuxen på landet precis som dem. En som överlevt mobbingen, självmordsförsök och övervunnit hatet.
Men vad hände? Jag bokades av. Anledningen? Att homofobin och rasismen ökat lavinartat på skolan den senaste tiden och att man därför inte vågade ta dit mig. Läs den meningen igen. Tillåt dig först att förundras. Därefter att bli förbannad. En skola, som ska stå upp för allas likavärde och elevernas välbefinnande, valde att backa. I mina ögon är det ingenting annat än en skymf. Och jag kan inte låta bli att undra: hur ofta backar lärarna för hatet?
Och hur ofta backar du själv i ett läge där det inte känns helt bekvämt?
Allt för många svenskar knyter näven i fickan i stället för att ryta ifrån. Man tycker gärna, men inte på den plats där det kan leda till diskussioner. Vi måste ändra på detta. Att tycka att något är fel är ett första steg. Men man får inte stanna där. För stannar man där så är det till priset av att det man motsätter sig kommer att fortgå. Det vill säga, du godkänner det som sker.
Att lämpa över ansvaret på förändring på andra är inte bara ohållbart, det är befängt. Det är tillsammans som vi måste stå upp, det är först då vi kan skapa reella förändringar. Både emot de tokerier som sker utanför Sveriges gränser som när det kommer till våra barn och ungdomar.
Men också när du ser en vuxen fara illa. Kanske gäller det en kollega. Eller grannen.
Att stå bredvid och inte agera är att stötta dumheterna, inget annat. Kanske beror det på feghet. Och den kan man faktiskt välja om man vill leva efter, eller inte. Något som Astrid Lindgren formulerar så bra i Bröderna Lejonhjärta:
”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ‘Varför då’, undrade jag. ‘Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”
Och en liten lort vill du väl inte vara?
