“Nordiska Motståndrörelsen“, “Aktivklubb Sverige”, och “Soldiers of Odin” står det på klistermärkena som rutinmässigt sätts upp i Mariakvarteren. på Södermalm i Stockholm.
Avsändarna är våldsbejakande miliser och slagsmålsklubbar som gjort sig kända för att patrullera kvarter som avviker från deras ideologiska föreställningar. Klistermärkena, som illustreras med knivar och skjutvapen, är så pass vanligt förekommande i kvarteret att jag till vardags bär med mig en osthyvel för att skrapa bort dem.
Den framflyttade konfliktlinjen kontrasteras med vad som i mina kretsar är en allmänt vedertagen tillbakagång i den queera synligheten där HBTQ-personer tar allt mindre anspråk på det allmänna rummet. Våra utrymmen är färre och grannskapet förefaller alltjämt ha en mer frågande inställning till kvarvarande queera element. Tillbakagången är förstås en konsekvens av de växande queerfoba attityderna men möjligen påhastas gentrifieringen av en rentav visuell reträtt från det offentliga:
Underbara Side Track halade regnbågsflaggan som brukade vaja stolt utanför Stockholms äldsta bögbar. Nedmonteringen ska ha föregåtts några år tidigare av dess flaggknopp i form av en kuk. På samma gata så hissar SLM endast flaggan för särskilda evenemang eftersom den sägs föranleda vandalisering. Även Morfar Ginko förefaller ha halat regnbågsflaggan och regnbågsstenen på Mariatorget vandaliserades så snart den installerades.
Om vi själva inte lägger grundstenarna för vår plats i stadsbilden så är risken överhängande att vi förpassas från den. Den svårvunna toleransen falnar lätt till en likgiltighet som kan stå oss dyrt.
King Kong är bara en i mängden av queera mötesplatser som slentrianmässigt vräkts för att den påstods störa grannskapet. När jag nyligen såg en man bögknackas utanför SLM så öppnade samma likgiltiga grannskap sitt fönster i enfald för att ropa “kan ni bara vara tysta?”. Den ansatta mannen skylde inte med sin queerhet när han lämnade den fönsterlösa lokalen, som vi ju annars gör för att bibehålla den sköra freden häromkring.
Den upprätthålls av en blöt filt till homonormativitet som råder både på gatan och på gängse “queervänliga” etablissemang. Toleransen sträcker sig bara så långt att vi trots allt förväntas efterapa heterosexualitetens normer och lämna våra misshagliga uttryck och levnadssätt till enstaka källarlokaler. Nedför gatan från SLM så avvisade Hellstens Glashus queerträffen Stockholm Leather Social, som den stundtals regnbågsflaggande krogen menade var “för mycket”. Bögar välkomna, med andra ord, så länge de har den goda smaken att tona ned det lite.
”Kan ni bara vara tysta?”
Jag känner inte igen mig i en rörelse som förefaller belåten i att skamset smyga ned i enstaka källarlokaler för att suga kuk och på samma anspråkslösa vis, med svansen mellan benen, gå hem igen för att gömma sig bakom tillika stängda dörrar.
Extremhögerns framflyttning, i självaste regeringssamarbetet såväl som på Marias lyktstolpar, demonstrerar att vår egen självcensur föranleder förtrycket. Vår synlighet i det allmänna rummet måste därför betraktas som den mest basala garanten för vår fortsatta plats i staden.
Är man blyg av sig så kan man i vart fall bära runt på en osthyvel.
