2024 blev året då vi fick bevittna det hårdaste tonläget hittills i den svenska debatten om transpersoners rättigheter, åtminstone i modern tid. Under vinterns och vårens mediala debatt med anledning av förändringen av könstillhörighetslagen får det nog sägas att debatten i delar helt spårade ur, inte minst i sociala medier. Och då var det ju ändå inte så att vi inte sett en ganska urspårad debatt redan tidigare.
Det mesta av det som kom upp i debatten handlade inte heller om den inte så omfattande förändringen av könstillhörighetslagen – även om det gärna framställdes så. Vilka som tävlar i vilka kategorier i olika idrottsgrenar avgörs i Sverige inte av vilket juridiskt kön de idrottande personerna har. Det är heller inte juridiskt kön som avgör vilken könsbekräftande behandling som ges. Och den lagändring som nu till slut gjordes innebär inte heller något slags ny syn på kön, den nya synen på kön som innebär att biologiskt kön inte för alla måste hänga ihop med juridiskt kön, utan att hänsyn ska tas till könsidentitet, den införde Sverige 1972.
Och så vidare.
Även om debatten för oss som deltog i den i rollen som till exempel riksdagsledamöter var påfrestande och tidsslukande, så var det något annat än vår egen arbetsbörda som tyngde oss mest: vetskapen om hur hårt debatten tog på den psykiska hälsan hos många transpersoner. I månader utmålades transkvinnor som det främsta hotet mot andra kvinnor. Hela gruppen transpersoner fick det tydliga budskapet att deras existens är ett problem: att fler personer kommer ut som trans beskrevs som en oroande trend. Den könsbekräftande vården, som många behöver för att må bra, ifrågasattes på bred front på ett sätt som inte brukar drabba annan vård, inte ens när det gäller vård som också till exempel ångras av några som fått den. Det var svårt att tolka kritiken mot vården på något annat sätt än att dess hela existens ifrågasattes, det vill säga att debattörerna tyckte att det var vård som helst inte borde ges alls. Det är lätt att föreställa sig känslan av mycket stor utsatthet bland de som har tillgång till vården idag.
Sedan vårens omröstning har debatten tillfälligt lagt sig något i Sverige, men det finns ingen anledning att tro att den inte snart kommer att ta ny fart. I ett antal av de inlägg som gjordes i debatten i våras, och även nu, är det tydligt att debattörer tar inspiration av det som debatteras i andra länder, som till exempel USA. Att transpersoner, tillsammans med till exempel migranter och hemlösa, är en måltavla för den kommande Trump-administrationen är tydligt. Trump-kampanjen la ner stora resurser på att använda transpersoners existens, och demokraters erkännande av detta, som ett slagträ mot Harris kandidatur; och politiker som sympatiserar med Trump har infört olika typer av lagar som inskränker transpersoners rättigheter på delstatsnivå, under flera år. Eftersom vi lever i en global värld är det mycket sannolikt att argument som framförs i USA, kommer att upprepas också här.
Tidigare i veckan befann jag mig på ett möte med organisationen EPF, European Parliamentary Forum for Sexual and Reproductive Rights. EPF har under många år kartlagt den så kallade anti-genusrörelsen (eller anti-rättighetsrörelsen, kanske vi ska kalla den) och deras arbete mot till exempel aborträtt och arbetet mot våld mot kvinnor. Attackerna mot transpersoners rättigheter utförs delvis av aktörer som är aktiva även i andra delar av anti-genusrörelsen – men också av andra, som till exempel kvinnorättsaktivister. Dessa är ibland kanske inte medvetna om att det pågår ett motstånd mot transpersoners rättigheter som utförs av aktörer som arbetar emot just sådana frågor som aktivister för kvinnors rättigheter vanligtvis arbetar för.
EPF konstaterar att det är just detta som åtminstone måste bli tydligare för alla: det pågår ett organiserat motstånd mot transpersoners rättigheter, från aktörer inom anti-genusrörelsen, och de utnyttjar frågan för att skapa splittring och ytterligare stärka sitt anti-rättighetsarbete inom alla de områden där de är verksamma. Vilket ju inte gynnar kvinnors rättigheter. Sannolikt kommer denna vetskap inte stoppa allt motstånd mot transpersoners rättigheter från organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter, men kanske kan det påverka valet av vilka andra aktörer man ska samarbeta med och kanske också något retoriken och prioriteringarna?
Så: min önskan, idag på Transgender Day of Remembrance, den dag som instiftats för att uppmärksamma alla transpersoner som inte längre lever på grund av samhällets transfobi, blir denna: en större medvetenhet från organisationer och debattörer. Det betyder inte att vi måste vara överens i varje sakfråga, men det betyder att vi alla har ett ansvar för att inte med våra politiska debatter öka utsattheten för transpersoner – i Sverige eller på andra platser.
Uppdaterad 2024-11-20
