Norska biskopar har gjort det, Finlands ärkebiskop Kari Mäkinen likaså. Till och med Castro på Kuba gjorde det och den brittiska regeringen har gjort det på olika sätt.
Bett homo-bisexuella och transpersoner om ursäkt för hur samhället behandlat gruppen.
I Sverige bad 1998 Jordbruks- och sameminister Annika Åhnberg (S) samerna om ursäkt för hur den svenska staten behandlat dem genom historien. En ursäkt som sedan kritiserades hårt internt.
Även tornedalingar, lantalaiset och kväner har krävt att staten skall be om ursäkt för att de bland annat fråntogs rätten till sitt språk. När Sannings- och försoningskommissionen för snart ett år sedan presenterade sin rapport med önskan om en ursäkt från svenska staten så sa kulturminister Parisa Liljestrand (m) att hon har ”respekt och förståelse för den sorg minoriteten upplevt”.
Liljestrand konstaterade även att försoning är en process som tar lång tid.
2011 bad barn- och äldreminister Maria Larsson (kd) om ursäkt för de övergrepp, kränkningar och den vanvård som skett på barnhem.
Transsexuella som tvångssteriliserats för att få genomföra könskorrigerande behandlingar fick skadestånd av svenska staten genom en lag som antogs 2017, men samtidigt valde regeringen att inte framföra en formell ursäkt.
RFSLs dåvarande vice ordförande Magnus Kolsjö, var upprörd och förklarade att ”en ursäkt visar på ansvarstagande och en insikt hos staten om att den har begått fel.”
Frågan om en ursäkt från staten är uppenbarligen känslig i Sverige.
Att beklaga, betala och rätta till framåt men utan att samtidigt be om ursäkt för tidigare oförrätter verkar vara den väg som svenska staten, oavsett regeringar, har som huvudspår i sin relation till minoriteter.
För hbtq-rörelsen har frågan om att få en offentlig ursäkt för hur homo- bisexuella och transpersoner behandlats av staten och myndigheter inte varit huvudprioriterad.
Men när Mian Lodalens bok ”Lesbiska ligan” släpptes förklarade hon i ”Min sanning”: ”Vi har fängslats, vi har fråntagits våra jobb. vi har nekats att jobba med barn. Jag var stämplad som mentalsjuk när jag träffade min första tjej…” Hon ville se en postum ursäkt till alla som ”gått före och inte kunde leva i det här samhället”.
När nu Mian Lodalens tredje och sista bok i trilogin om 1900-talets svenska homohistoria, ”Dansaren och demonerna” släppts, lyfter hon på ett smärtsamt och personligt sätt hur hennes morbror, Opera-dansaren Hasse, behandlades av det svenska samhället och ”vården” så sent som på 50- och 60-talen.
Homo- och bisexuella fängslades och riskerade att fängslas fram till att Sverige 1944 äntligen avskaffade kriminaliseringen av sexuella kontakter mellan personer av samma kön.
Men den politiska kohandeln, med kyrkan, ”vården” och konservativa som påhejare, skapade en kompromiss som innebar en fortsatt stigmatisering och patologisering av kärlek och sexualitet.
Inom ”vården” utsattes homo-bisexuella, som Mians morbror Hasse, för fullständigt vansinnig behandling.
Det handlade om elchocker, om lobotomi, om att försätta ”patienten” i långvarig koma, om kastrering och såklart den fysiskt måhända mildare formen samtalsterapi. Fysiskt mildare men knappast psykiskt.
Vad som verkligen hänt i Sverige. Hur många som utsatts och vad som hände med de som helt medvetet felbehandlades vet vi ytterst lite om. Tystnad och skam fortsätter att sopa igen spåren.
Journalisten Magnus Jansson fick för sin dokumentär på Spotify, ”De onämnbara”, tillgång till dokument från Riksarkivet. Dokument som berättade om homosexuella som utsatts av svenska läkare och på svenska sjukhus.
Men fortfarande är namnen på såväl sjukhusen som de drabbade anonymiserade. Det råder 70 års sekretess.
Magnus Jansson fick dock fram några exempel på övergreppen som skett.
Lesbiska ”Linnea” fråntogs vårdnaden om sina barn och blev kastrerad av vården i syfte att kväsa homosexuella känslor. Den 6 oktober 1954.
”August” kastreras den 1 december 1959 för att vården oroade sig för att hans drömmar om sex med män skulle övergå i handling.
Ännu värre var, precis så som Mian Lodalen berättar om Hasse, att dessa två, påverkade av ett hatiskt samhälle, själva bad om att bli kastrerade.
Medan den brittiska regeringen postumt såväl benådat de som orättfärdigt fängslats och bett om ursäkt för hur hbtq-personer behandlats inom försvaret har frågan om hur de brott som utförts av det svenska samhället och hur en försoning, i syfte att det aldrig skall ske igen, inte ansetts värt att ägna stor möda.
Det arbete Lodalen och Jansson påbörjat behöver därför fortsätta och de oförrätter och lidanden som begravts med hjälp av påtvingad skuld och skam komma fram i ljuset.
Att be om ursäkt handlar om att ta ansvar och visa insikt. Men också om att ge upprättelse och bidra till att liknande kränkningar aldrig mer skall få ske.
Vare sig som del av omvändelseförsök eller i ”hederns” namn.
