Om jag hade fått en krona varje gång en bög eller flata “skojat” om att bisexuella inte finns eller bara borde bestämma sig, ja då skulle jag ha några hundralappar extra på kontot. Det påminner mig dessutom om alla gånger jag suttit i publiken på ett queert evenemang, i ett lunchrum på en arbetsplats med många hbtq-personer eller stått i en toakö omgiven av queers och behövt lyssna på kommentarer om att bisexuella borde ha vett att inte ta upp plats på evenemang för hbtqi-personer, att bisexuella är svikare eller att man aldrig skulle dejta någon som är bi eftersom det känns smutsigt. Och nu pratar vi inte längre om tråkiga skämt utan om vanliga bifobiska åsikter.
Det som många homosexuella missar med sina uttjatade skämt är att skämten är del av en återkommande jargong där bisexuella misstänkliggörs eller exkluderas ur hbtq-sammanhang. (Som inte B:et står där, mitt i akronymen.) En jargong som bidrar till att människor mår sämre än vad man hade behövt göra om man i stället känt sig inkluderad, stärkt och stolt i sin bi-identitet.
Jag anar att en del homosexuella tror att det är fritt fram att skämta om bisexuella eftersom man har fått för sig att bisexuella är mer privilegierade än homosexuella. Att skoja om bisexuella blir då att sparka uppåt: det är inte konstigare än att skämta om heterosexuella. Men det finns ett antal väsentliga skillnader. En sådan är att bi inte är normen. Tvärtom har vi ett binärt samhälle präglat av monosexualitet. Du är antingen man eller kvinna, och antingen homo eller hetero. Världen byggs upp i motpoler där du förväntas hålla dig på din plats och inte utmana de strikta uppdelningarna i antingen A eller B. Den som rör sig mellan eller bortom denna förenklade bild riskerar att ifrågasättas och förlöjligas, i bisexuellas fall av både homo- och heterosexuella. På så sätt är homosexualitet mer normativt än bisexualitet.
Självklart kan en del bisexuella bli lästa som heterosexuella, beroende på relation. Det kan göra att man slipper utsättas för hot, hat och dåligt bemötande. Vill man ha barn som bisexuell kan det vara en lättare väg, om man råkar vara i en relation där den ena har ägg och den andra har spermier. Det är helt klart saker som underlättar livet. Men det är inte samma sak som att alltid vara privilegierad i jämförelse med homosexuella. Alla bisexuella är heller inte i relationer som bli lästa som hetero eller där det finns ägg och spermier att mixa utan statlig kontroll. Och det är klart att det är en lättnad att slippa misshandlas för att man håller sin partner i handen men samtidigt tär det på psyket att sällan bli sedd som den man är. Det är inte så svart/vitt som vissa tror. Tittar vi på statistik upplever bisexuella generellt sett mer ohälsa än homosexuella, så de påstådda privilegierna verkar inte skapa välmående. Det är något som skaver.
Det är en märklig känsla att kämpa för acceptans i ett sammanhang som man trodde skulle vara en plats där man var självklar. Det finns därför all anledning till kritisk självreflektion, och det gäller nästan alla. Hbtqi-organisationer, Pridearrangörer, fritidsgårdar för hbtqi-personer, sociala medier-konton som belyser hbtqi-frågor, skribenter i hbtqi-frågor, samtalsmottagningar för hbtqi-personer, ägare till kaféer och barer som presenterar sig som en plats för hbtqi-personer och alla andra som arrangerar evenemang eller på andra sätt lyfter hbtqi-frågor. Hur jobbar man med bi-perspektiv idag? Har man en strategi för att motarbeta bifobi, parallellt med rasism, sexism och transfobi?
För det finns ett skäl till att de flesta slipper kritik eller att någon säger ifrån när de drar elaka skämt om bisexuella, och det är att den tysta majoriteten inte förstår varför det är problematiskt.
Får då ingen skämta om bisexualitet? Jo, givetvis. Men det är skillnad på skämt som kommer från egen erfarenhet eller med lite mer insikt, och skämt som bara reproducerar ett okunnigt utifrån-perspektiv. Det finns skämt som faktiskt är roliga, och som inte bara innebär att alla homosexuella skrattar medan alla bisexuella får ont i magen och känner för att gå hem.
