Jon Voss: Pride skapas av hela stans spretande community

Att det finns en massa åsikter om Pridefestivalerna runt om i Sverige, och kanske speciellt Stockholm Pride, är ingen direkt nyhet.
Men i år blev det lite mer engagerade samtal än vad vi är vana vid.

Stockholm Pride har haft samma koncept sedan starten 1998 och med hjälp en stor mängd volontära hjältar lyckats göra de tre delarna Parken för nöje och folkfest, House för debatt och utveckling och Paraden som den gemensamma manifestationen för ett öppet, inkluderande, framåtsträvande, stolt Sverige fyllt av glädje och lust.

Den fjärde komponenten, Pride City, det vill säga allt annat än det som föreningen Stockholm Pride själva arrangerar, har år för år växt på ett imponerande sätt.
Stockholm Pride har aldrig varit ”enbart” en Park, ett House och en Parad. Det är så mycket mer!

I år höll Trädgården Pride-öppet tisdag till söndag. På Swedenborgsgatan var det gatufest till 01 onsdag – lördag. Ett område med under Pride nästan varje dag-öppna SLM och så allas vårt kärleksnäste Side Track.
På Hornstulls Strand hade Debaser fester hela veckan. Slakthusområdet huserade förutom Club Backdoor en björnfest, transfest, den gigantiska Fist-festen, såklart magiska StockWig och Dekadance stora fest. I Botkyrka arrangerades Pridedag, Bagarmossen var centrum för det radikala queerfolket där lidandet i Gaza stod i centrum.
I Rågsved var det Regnbågsfester varje kväll, precis som hos Secret Garden vid Kornhamnstorg i Gamla stan.

På Medborgarplatsen hölls en heldags drag-event på restaurang Melanders utomhushak ”Bodarna”. En stor succé med ostron, bubbel och drag-stjärnor! Vid ”Medis” på Biblioteket live var det också Tropical Pride och Berns blev centrum för Xcapes läckert påkostade circuit-fester.
Flatorna höll till på festerna vid Nalen och Nybrokajen.

På Mälarpaviljongen var det Pride-event hela veckan med crescendo på fredagen då orkestern Sternfall spelar klezmermusik och Judisk Krönika tillsammans med QX stöttar upp. Ett event som med Stora Synagogans Pride Shabbat blir del av det judiska Stockholms Pride. I år var dessutom statsminister Ulf Kristersson med fru Birgitta på plats i synagogan och på Mälarpaviljongen. Betydelsefullt!

Det kristna Stockholm samlas i en lång rad kyrkor och församlingshem under veckan där söndagens mäktiga gudstjänst i Storkyrkan är en central del av ”regnbågsåret”.
Och stora delar av Kultur-Stockholm upp på fötterna med specialevent hos muséer, filmfestivaler och teaterföreställningar.
Jag har säkert missat massa nu. Men även det jag missat är inkluderat!

Det helt tokiga är att det är fullt nästan överallt. Knökat! Packat! Engagerat, festligt, inkluderande och framgångsrikt.
Det blir för många Pridedeltagare svårt, rent logistiskt och ekonomiskt, att både köpa entré till Pride Park och sedan betala för inträden till de många imponerade festerna. Eller ens ha tid med att besöka Pride Park och evenemang på stan.

Stockholm är inte The Capital of Scandinavia. Men Stockholm Pride är tveklöst det största Prideeventet i Norden, såväl vad gäller paraden som festprogrammet och det imponerande Pride City. Det förpliktigar.

Nu efter Stockholm Pride pågår en diskussion om framtiden. Klokt!

Pride Park är en central del av föreningen Stockholm Prides upplägg. Men det är dyrt och har gått i stå.  I år var det helt enkelt för dyrt för det som erbjöds.

Samtidigt har treenigheten House, Park och Parad varit ramen som gör att hela Stockholm blommar. Även de som tröttnat på parken, gnäller över utbudet, helt enkelt inte har råd och i stället väljer annat, så har det varit ”treenigheten” som gjort att alla andra kan göra egna ”Pride City”-arrangemang.

Det måste inte minst alla aktörer om får intäkter bli medvetna om och ta ansvar för. Annars riskerar Stockholm Pride att tyna bort.

Och föreningen Stockholm Pride måste ta konsekvensen av att festivalen allt tydligare utgörs av just ”Pride City”. Se att det inte är föreningen som ensam gör festivalen, utan Pride skapas av hela stans spretande community.

Melanders, Trädgården, Backdoor, Debaser… måste se sitt ansvar och bidra finansiellt till festivalen. Festarrangörer betalar gladeligen ”serviceavgift” till biljettföretag. Dags att ta ut en ”serviceavgift” på säg 10 kr även till Pride!? Föreningen Stockholm Pride måste i sin tur ta ansvar och på allvar inkludera de som skapar ”Pride City”.

Kanske det nu är tid att slopa inträde till parken. Bygga ekonomin på sponsorer, ”serviceavgifter” och frivilligt stöd. Kanske det är tid att flytta parken närmre city med färre dagar.
Och kanske kan föreningen äntligen kommunicera att Pride inte är över när Pride Park stänger, utan faktiskt i alla år har fortsatt under söndagen (blink, blink)!

Vad jag hör, så är Stockholm Pride ute efter dialog med communityt. Det låter lovande och det är bråttom.
Ta upp dialogen nu i höst. Och aktörer i communityt; ta ansvar så att allas vårt Pride kan fortsätta växa som social, kulturell och politisk kraft.