Jon Voss: Valresultaten i Tyskland gör ”queera rädda”

Toppnyheten hos den tyska regnbågstidningen Queer.de är dagen efter delstatsvalen i Sachsen och Thüringen att queera tyskar nu är rädda.
Alternative für Deutschland (AfD), Alternativ för Tyskland, fick 32,8% av rösterna i Thüringen, en uppgång från 23,4% vid det förra valet vilket innebär att det högerextrema partiet nu är störst i förbundslandet. I Sachsen fick det högerextrema partiet 30,6% av rösterna, strax efter ettan CDU.

Trots att AfDs lesbiska partiordförande Alice Weidel jublar över resultatet, så har partiet en tydlig politik riktad mot hbtq-rättigheter som framförs i aggressivt utformad kampanjstrategi där de tyska Pride-firandena, Dragqueens och transpersoners rättigheter hamnat i fokus.

Medan Alice Weidel har en relation med den i Schweiz boende filmproducenten Sarah Bossard och deras två barn, är partiet hon leder och hon själv uttalade motståndare till samkönade äktenskap och vill istället se skydd för den ”traditionella familjen”. Hon och hennes parti protesterade enligt tidningen Business Insider högljutt mot att inkludera hbtq-frågor i skolorna sex- och samlevnadsundervisning och kallade det ”gender-idioti och tidig sexualisering” som hon inte ville se sina barn bli utsatta för.
Förra året stod AfD utanför en byggarbetsplats för ett Regnbågscenter i Berlin som har ett daghem för regnbågsfamiljer och framförde grova och lögnaktiga anklagelser om att verksamheten handlade om att ”sexualisera” barnen.

Partiet som nu får dryga 30% av rösterna i två tyska förbundsländer, bedriver som sina syskon- och närstående partier i Europa och Nordamerika, kampanj mot att inkludera homo-bisexuella och transpersoner i samhället. De driver en politik vars idé är att pressa öppna homo-bisexuella och transpersoner tillbaka in i garderoben. De driver en politik för att illegitimera regnbågsfamiljer och samkönade äktenskap och kampanjar i syfte att skambelägga dragqueens och transpersoner genom att upprepa lögnen att samkönad kärlek och transidentitet är kopplat till sexuella övergrepp mot barn.
En politik som vi känner igen i den politik Sverigedemokraterna bedriver och har bedrivit på lokalt och nationellt plan här hemma.

När tidningen Queer.de och politiska företrädare för regnbågsrörelsen i Tyskland nu uttalar oro hänger det samman med historiska kopplingar.
Det är inte svårt att se parallellerna till 30-talet och valet i november 1933 när Adolf Hitlers Nationalsocialistiska Tyska Arbetarparti (NSDAP) fick 33,09% av rösterna. Valet som ledde till en koalitionsregering med ett nationalkonservativt antisemitiskt parti som bland annat kampanjade med budskapet att ”rädda Östern” (från polacker och socialister). Nu kampanjar AfD med budskapet om att ”Öst fixar det”, det vill säga genom att ge de högerextrema höga valresultat så kommer ett tyskt ”Tidösamarbete” att till slut sjösättas.

Det är inte heller svårt att se parallellerna med 30-talets invandringshat, hat mot judar och det dekadenta Berlin som spreds då och det hat mot invandring, Pride-firanden, storstädernas liberalism och denna gång hatet mot muslimer som sprids nu. Aldrig tidigare har högerextrema varit så hotfulla och genomfört så många hatiska demonstrationer mot årets tyska Pride-firanden. De vädrar morgonluft och känner sig självsäkra när AfD växer i opinionen.

För att inte tala om den obehagliga parallellen mellan Alice Weidel som öppet lesbisk i ledningen för ett parti som aktivt motarbetar hbtq-personer och den i NSDAP-toppen öppet homosexuelle Ernst Röhm, som fick vara med i den nazistiska rörelsen fram tills han den 30 juni 1934 mördades och jakten på homosexuella tog fart på allvar.
Dessa och andra historiska kopplingar till den bruna tiden i Tyskland gör att, till skillnad från i Sverige, så har övriga partier, från höger till vänster, sagt att de aldrig kommer samarbeta med just AfD. Ännu så länge.

Utöver AfD fick även det nya vänsterinriktade partiet BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht) stora framgångar med 15,8% av rösterna i Thüringen och 11,8% i Sachsen medan Socialdemokraterna, vänsterpartiet Die Linke liksom de gröna och liberalerna tappade dramatiskt.

Utöver ryss-vänlig utrikespolitik och invandrings”kritik” så riktar BSW in sig på att likt AfD attackera framför allt transpersoners självbestämmande.  Partiet gör som populister brukar göra, talar för ”folkets majoritet” och förklarar att dessa är trötta på hänsynstagande till minoriteter. Just Die Linke, hennes gamla parti, anklagar hon för att vara just för intresserad av minoritetsfrågor. Något som tvelöst fått gehör hos de två östra förbundsländernas vänsterväljare.

Just vädjan till ”majoritetens” missnöje med minoriteters krav på att respekteras och inkluderas, är centrala delar i både höger- och vänsterpopulisters idévärldar. Det är en beprövad kampanjstrategi att spela på irritation över allt från allergikers behov, transpersoners pronomen till religiösa minoriteters helgdagar. Det binder samman ”vanligt folk” att uppmuntra till föraktfulla suckar och ilsken vrede över hur minoriteter vill ”utmärka sig” med sina kippor och slöjor, sitt ständiga prat om samkönade partners, sina atypiska icke-manliga respektive icke-kvinnliga beteenden och sitt tjat om hur förtryckta de är.

Det är just det som vi ser i USA och i Europa där populister växer, delvis på grund av förakt mot hbtq-personer. Partier som fångar upp stämningar och formulerar den bekväma fantasin om det enfaldigas fördel framför det mångfaldiga. Bekvämt fram till den dag man själv inte längre inkluderas i den enstämmiga enfalden och fördelarna i stället blir till tyranni.

För regnbågsrörelsen är det en nygammal verklighet med ett motstånd vi upplevde under 1900-talet. Men också en ny tid där den kan förvänta sig nya allierade, och då behöver vara klok nog att vara inkluderande, tillåtande och öppen även för de som inte klarar att uttala hela alfabetets alla accenter. Regnbågsrörelsen behöver stärka banden med andra folk- liksom minoritetsrörelser. Idag sker detta med ett aktivt stöd av många nationella myndigheter liksom EU-institutioner. Men rörelsen behöver planera för att, i takt med populistiska partiers ökande inflytande så kommer delar av detta stöd minska eller helt försvinna. Då behövs nya sätt att finansiera arbetet, där självfinansiering blir allt viktigare. Denna insikt behöver rörelserna och enskilda, liksom kulturella och kommersiella aktörer bereda sig på att behöva bidra till.

För politiska partier som inte bygger sin politik på förrädiska idéer om folkmakt utan på den liberala demokratins principer om respekt för rättssamhället inkluderat skydd för minoriteter, handlar arbetet om att lyssna in och ta debatten i hela landet och stå fast bakom det inkluderande och öppna samhället även i en tid av snabba förändringar.