Det är nu snart en månad sedan årets Stockholm Pride gick i mål, och som tidigare vice ordförande men som i år följt veckan främst som besökare är det några saker som verkligen skaver nu när årets pridevecka är slut.
Det första är den ganska kraftiga kritik i medier och sociala medier från olika grupper om kommersialiseringen av festivalen. Den är i sig inte ny, men den saknar nyanser. Stockholm Pride får inga offentliga medel, med undantag för ett marknadsföringsbidrag och hållbarhetsuppdrag från Stockholm Business Region, vilket bara täcker drygt hälften av hyran för själva Pride Park. Så för en festival av den här storleken måste räkningarna betalas för hyra av parken, artister, säkerhet och annat som krävs för att ens möjliggöra den här veckan. Då måste det komma in biljettintäkter och partnersamarbeten. Det är också därför Stockholm Pride tidigare gång på gång välkomnat alternativa pridearrangemang med andra fokus. De behövs och kompletterar Stockholm Pride, det finns ingen motsättning. Så skapa inte motsättningar, lyft de olika arrangemangen istället.
Det har också varit kritik mot att Stockholm Pride inte stöttar och visar solidaritet med de länder som behöver det mest. Det stämmer bara inte. Stockholm Pride har i många år ekonomiskt och på andra sätt stöttat prideaktivister i andra länder, från Georgien och Nordmakedonien till Polen. I år bjöd organisationen in bland annat ukrainska aktivister och turkiska aktivister från ÜniKuir. De turkiska aktivisterna höll även ett seminarium på Pride House, där jag inte uppfattade att någon representant för ex. Reclaim Pride närvarade. För några år sedan var jag personligen i Sarajevo för Stockholm Prides räkning för Bosniens första pridemarsch någonsin. Den var kort och polis i kravallutrustning stod skuldra vid skuldra med automatvapen. Trots inramningen är mitt starkaste minne ett helt annat, en kort bit in i paraden. En äldre kvinna boende innanför avspärrningarna gick ut på sin balkong, vinkade och ropade vad jag förstod på reaktionerna var uppmuntrande tillrop på bosniska och jag såg hur spänningen hos arrangörerna vi var där för att stötta släppte. Att vara där i solidaritet, att stötta och hjälpa till att ta det där nästa steget är vad det handlar om, det är solidaritet och det är priderörelsen.
Det leder till nästa poäng. Jag vet inte om det är på grund av Stockholm Prides storlek eller att festivalen blivit ett så förväntat inslag år efter år, men många privatpersoner och medier sätter festivalen i rollen av ett stort kommersiellt bolag. Kom ihåg att ALLA som på något sätt är involverade i Stockholm Pride gör det på sin fritid, ideellt. De flesta förstår och uppskattar det fantastiska arbete som veckovolontärer gör under själva festivalveckan, men det är viktigt att komma ihåg att det är samma sak för resten av organisationen, från styrelse till de ansvariga för olika områden. Är du en journalist och ringer presstelefonen så smiter en volontär ifrån jobbet och svarar. Mailar du infomailen sätter sig en volontär på lunchen och skriver ett mail. Personer tar ledigt från jobbet för att åka på planeringsmöten, får telefonen bombarderad av meddelanden kring saker som behöver fixas. Alla gör det helt ideellt för att de brinner för att skapa en festival och ett andningshål som är så viktigt för så många.
Det är bra och fullständigt självklart att kritisera utbud, inriktning, ställningstaganden och annat som föreningen gör, så länge kritiken faktiskt stämmer. Men kom också ihåg att det är en volontärorganisation. Glömmer vi bort det och människorna som sliter bakom och ser och behandlar Stockholm Pride som ett stort grått företag är vi illa ute.
