I år var jag med, i det som beskrivs som ”Årets-Viktigaste-Lopp”. Jag var med, eftersom jag kunde. Jag var en del av gemenskapen där alla deltog under samma villkor. Jag var accepterad, behövd och älskad. Något som snabbt gick över, då jag återigen blev klassificerad som det där smittspridande riskobjektet.
Verkligheten på blodcentralerna och inom socialstyrelsen är en helt annan, än det blodomloppet utstrålar. Jag lever sedan ett halv år tillbaka i ett öppet förhållande med en kille. Något jag inte ångrar. Det har varit en omfattande process av inre bearbetning och tankar om att vara annorlunda, osynlig och ständigt utanför. På samma gång som man försöker hitta sig själv och acceptera känslorna till den man älskar, så omringas man av ett samhälle där gamla normer, attityder och värderingar sätter upp hinder i min vardag. På min väg, mot min frihet. Känslor kan man inte styra över, vare sig man vill det eller inte. Så är det bara.
En av de viktigaste komponenterna för en väl fungerande sjukvård, är inte alltid mer pengar utan tillgången till blod. Om den rådande blodbristen i landet fortsätter kan det innebära att planerade operationer ställs in och att patienterna inte får den, i många fall, livsviktiga vård man har rätt till. Vem som helst kan någon gång under livet drabbas och stå inför en blodtransfusion, men ändå stänger samhället ute fullt friska människor pga en gammal rädsla. Det är här jag kommer in i bilden.
När HIV upptäcktes i Sverige beslutade Socialstyrelsen 1984 att förbjuda män som hade sex med män från att donera blod. En total uteslutning som levde kvar ända till 2010, då föreskriften ändrades. Den nya bestämmelsen innebar att homosexuella män ”endast” behövde vänta ett år efter senast sexuellt umgänge med en man, och därefter leva i celibat för att ge blod. Denna ändring innebär i praktiken ingen förändring, för det är ju fortfarande en lag som innebär att man inte kan leva ett normalt förhållande med en kille och samtidigt donera blod.
För heterosexuella har man en karenstid på tre månader vid ny partner, eftersom det tar tre månader för en HIV smittad att skapa antikroppar, vilket är det som tyder på smittan vid ett test. Det ologiska med denna regel är att HIV inte uppkommer från tomma luften så fort två män har sex med varandra, utan faktiskt kräver att man har blivit smittat av någon som redan har det. Med andra ord, så utgör inte ett monogamt förhållande mellan två män, där båda är testade, ingen ökad risk för spridning av HIV gentemot ett heterosexuellt par. Varför påstår då Socialstyrelsen att jag tillhör en riskgrupp?
Det verkar som att Socialstyrelsen fortfarande lever i symbios med den homosexuella propaganda, eller i tron att två homosexuella män inte kan leva i ett normalt förhållande utan att vara otrogen? Det är diskriminering, och inget annat.
Till och med i Ryssland som är ett land där homofobin lyser starkt, så får homosexuella donera blod på samma villkor som alla andra. Enligt mig ska samma regler gälla även i Sverige. Man ska inte placeras i en specifik riskgrupp utifrån sin sexuella läggning, utan allt ska ske via en individuell bedömning från person till person.
Vart är egentligen politikerna som talar om allas lika värde och rättigheter? Vi är många därute som vill hjälpa till, men som idag hamnar i kläm pga en diskriminerande lagstiftning. En förändring måste ske och nuvarande föreskrifter måste ändras. Detta är ingen fråga jag kan driva själv, utan vi måste samlas och ta striden tillsammans. Socialstyrelsen är stark, men tillsammans är vi betydligt starkare.
Uppdaterad 2020-10-22
