Det finns något fascinerande i att kunna betrakta en samhällsdebatt från åskådarplats, om det nu ur ett moraliskt perspektiv någonsin är möjligt. Jag menar givetvis debatten om Sveriges nya könstillhörighetslag som i år röstades igenom med stor riksdagsmajoritet. Jag erkänner att jag vet alldeles för lite för att ens kunna börja argumentera eller resonera kring det hela, något man givetvis kan ha åsikter om i sig, men fascinationen gäller varken lagen eller personerna den berör. Snarare det rakt motsatta.
Häromveckan var jag nämligen ute med några vänner på en bar. Knappast platsen för någon sorts politisk utväxling eller djupare samhällsanalys, åtminstone inte en vettig sådan, men när behov och tillfälle presenterar sig så finns det alltid någon som nappar. Oftast den allra minst pålästa.
”Asså, det är ju skitläskigt om de ska börja skära i barns kroppar…” hörde jag någon säga. Efter några års offentligt debattvevande har åtminstone jag lärt mig att lyssna innan jag öppnar käften. Ni vet, analysera slagfältet innan jag kastar mig in om det nu är värt ansträngningen till att börja med. Inte för att jag inte älskar ljudet av min egen röst utan snarare för att jag fått slut på ork.
Jag lutade mig tillbaka, smuttade tyst på min fjortis-cider och spetsade öronen. ”Tänk vilka konsekvenser det kan få för människor”, fortsatte det och ”Det är inte pk men man måste kunna ifrågasätta allt tycker jag…”. De pseudo-intellektuella insikterna kom från några av killarna som anslutit sig till vår grupp via någons kompiskompis. Låt cirkusen börja.
Inget får nämligen så många att bry sig om så ”lite”, för att inte säga få i detta fall, som när det man säger sig bry sig om går mot ens egna världsuppfattning. Ni vet, en kvinna är två pattar och ett hål, en svensk är vit och blond, normen, bekvämligheterna, privilegierna. Den nya könstillhörighetslagen tycks vara precis ett sådant rött skynke där det i debattens mylla frodas myter om avskurna kroppsdelar, massmedicinering av barn och hjärntvättning av människor i hbtq-lobbyns dolda syften. Helt enkelt det värsta av det dumma.
Och tro mig, jag är för all del för det fria ordet. Rätten att få tycka, prata, resonera och till och med förolämpa. Allt sådant som jag själv gjort, gör och antagligen kommer att göra. Herregud jag får betalt för att skriva ner mina åsikter, en ironi som inte går mig förbi. Men det finns inte bara ämnen jag väljer bort, om så bara för min egen självbevarelsedrift och självrespekts skull, utan också nivåer av samtal jag undviker. För i dagens samhälle tycks det lika svårt för människor att erkänna sin egen ignorans som sin egen dumhet. Att bara säga ”Jag vet tyvärr för lite för att tycka nåt” tycks oss så främmande i en tid då Google gör oss alla till experter.
Att lyssna på dessa vita heterosnubbar resonera kring något som helt plötsligt seglat upp i deras horisont blev ett exempel på just detta. Inte för att jag i min oändliga vishet visste bättre utan för att jag i min begränsande okunskap visste bättre. Visste att det här i likhet med den skräckretorik som vi dagligen tycks överdosera på, skulle mynna ut i allt annat än ett genuint uppsökande av fakta. Ett genuint samtal med någon som faktiskt berörs av lagen. En genuin önskan att faktiskt vilja förstå.
