Sedan en tid har sexklubben Blue Vision i Stockholm blivit till en symbol för såväl myndigheter, media, polis som olika organisationer som arbetar mot sexuella övergrepp, prostitution, pornografi och trafficking.
Journalisten Maria Sveland gjorde ett reportage för P1 kallad ”Porrbiografen – Ner i mörkret” där hon pratade med kvinnor som besökt klubben och där utsatts för grova övergrepp och sex mot ekonomisk ersättning.
Arbetsmiljöverket har agerat och tvingat Blue Vision att stänga nattetid, polisen har gjort tillslag med anklagelser om att ett ”gang bang” egentligen handlade om sexhandel.
Från Blue Vision sida förnekas inte att det kan ha skett övergrepp i lokalerna. Men, säger delägaren Antoinette i en artikel i Svenska Dagbladet, det händer även på nattklubbar och i barer.
Jag skulle kunna lägga till att sexuella övergrepp av olika slag vidrigt nog inte är helt ovanliga i hemmets ”trygga” vrå, på arbetsplatser och i fritidsverksamhet.
Polisen och författaren Simon Häggström har länge arbetat med ”prostitution och människohandel för sexuella ändamål”. I Svelands radiodokumentär berättar han om problemen med att veta vad som är övergrepp, självskadebeteenden eller ej när han besöker Blue Vision där folk har ”sex till höger och vänster”.
På sitt instagram formulerar han även politiska krav kring bland annat pornografi. Han ser en koppling mellan porrkonsumtion och sexköp. Och talar om generationer som växer upp med Internet och lätt tillgång till pornografi, kommersiell eller privat. Och att det leder till ”ett gift som sakta men säkert förgiftar mäns syn på kvinnor och sex.”
Om klubbar där människor träffas för att ha sex, som Blue Vision, skriver han ”är det ett stort misslyckande för samhället att dessa ställen över huvud taget får existerar.”
I en debattartikel i Expressen med anledning av Maria Svelands radiodokumentär, skriver representanter för bland annat Inte Din Hora, Unizon och ChildX, att minderåriga och vuxna blir utsatta på porrbiograferna och att de verksamheterna nu därför behöver kriminaliseras.
När jag följer debatten om porrbiografer och sexklubbar får jag en flashback till 80-talet då poliser och debattörer med emfas krävde att alla bastuklubbar skulle stängas.
Då var det spridningen av hiv och aids, inte sällan i kombination med att lokaler där det pågår sex i sig sågs som omoraliska, som motiverade kraven.
En central del av lösningen för att stoppa spridningen av hiv, menade man var att förhindra människor från att besöka platser där sex underlättades.
Sverige blev en av de få platser i den demokratiska världen där en lag som snabbutreddes, var på snabbremiss och sedan snabbt antogs i riksdagen införde förbud mot platser för sexuella möten. Porrbiograferna fick vara kvar dock. Biografer som såklart snabbt tog rollen som bastuklubbar tidigare haft.
Hela idén var helt förfelad och uttryck för den svenska statens och politikens klåfingriga behov att söka lösningar mot det man ogillar i förbud och statens fulla maktutövning.
En farligt totalitär syn på statens rätt i förhållande till den enskilde.
För det är inte att folk har sex, eller var någonstans de har det eller med hur många, som sprider hiv och andra könsinfektioner, utan det är sättet man har sex på. Säkrare sex, kunskap och attitydförändringar var det som fick Sverige att klara sig relativt bra under aids-epidemin.
Ett tålmodigt arbete som i slutändan blir långt mer effektivt än förbud och skuldbeläggande.
Och samma sak är det med sexklubbar av olika slag.
Det är inte att det finns platser dit människor söker sig för att ha sex med varandra som är problemet. Det är inte om de som är där har många kontakter eller vilka sexuella praktiker de gillar som är problemet.
Det är sexuella övergrepp som passerar alla gränser. Mäns, för det handlar huvudsakligen om män, syn på sin rätt att ta för sig oberoende av den andres önskningar, rättigheter och behov.
Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor och barn pågick dock innan porrtidningar tilläts, innan tekniken för videofilm kom, innan Internet och appar och innan bastuklubbar och porrbiografer tilläts.
Reportage som Maria Svelands, MeToo-kampanjer, inkluderat GayMeToo, att stärka unga med rätten att säga nej, men också ja. Att aldrig släppa garden och aldrig acceptera övergrepp var än de sker. Det är möjliga metoder för att på riktigt komma åt övergrepp.
Att förbjuda mötesplatser där människor har sex, inkluderat frivillig och ömsesidig sex, låter kanske som en lätt kvickfix, men blir bara ännu ett auktoritärt och moralistiskt slag i luften.
