Jag är en teknisk idiot. Fick ett erbjudande från en ljudbokstjänst och i ett svagt ögonblick nappade jag. Betalade, lyckades givetvis inte logga in, försökte, försökte och snart hade gratismånaden frusit inne utan minsta lilla novellsamling i sikte. Uppsökte kundtjänst och behöver väl knappast berätta hur det gick.
När jag till slut för egen maskin lyckades komma in kastade jag mig hungrigt över böckerna jag borde ha läst för länge sedan. Klassikerna, flera år gamla Augustvinnare och andra hyllade litterära storverk. Orkade inte i mål med en enda, försökte hitta nyutgivet men ingen föll mig på min snörpta läpp och ändå fortsatte jag betala som om jag hade en sjö att plocka deg ur. Hur säger man ens upp en prenumeration när man varken kan ringa eller mejla?
Glömmer aldrig när jag i pandemin med noll inkomst försökte skaka av mig en av de Stora morgontidningarna medan prenumerationsavgiften fortsatte belasta mitt konto. Jag bönade, bad och höjde rösten men inget hjälpte. Inte förrän jag hotade med att ringa en kvällstidning upphörde betalningskraven.
Tuffa tider råder igen. Tur att det finns bibliotek, påminde jag mig och samlade kraft för att avsluta streamingtjänsten. Det gick överraskande lätt. Ett knapptryck bara så var allt över. Tänk om det med hedern i behåll vore lika lätt att göra slut.
Det finns de som bryter via mobilen, så kallat SMS-slut. Ofattbart, fnyste jag ända tills ett minne om ett mess från ett gammalt X tvingade mig till självrannsakan. ”Gör du slut med mig via SMS nu?”, skrev hon. Jag rodnar än idag. Till mitt försvar måste jag säga att jag INTE gjorde slut den gången, men att hon ens behövde ställa frågan säger en del om att inte heller gräla per text i telefon.
Att gräla är en konst, att göra slut ett ännu större konststycke.
På sistone har jag förärats alla möjliga priser och medaljer men att göra slut är en färdighet jag aldrig kommer få någon hedersutmärkelse för. Varje gång det har varit dags att packa ihop har jag regredierat till mellanstadienivå och önskat mig tillbaka till tiden då man kunde skicka en klasskamrat som kurir.
Minns med fasa senast det måste ske, och det handlade inte ens om ett regelrätt förhållande, vi hade bara setts sporadiskt under loppet av några veckor och nu skulle jag avstyra nästa träff samt meddela att det vore bäst att inte boka in en ny heller. Gruvlig bävan. Rådvill vände jag mig till min dotter, då sexton och frågade om jag inte bara kunde skicka ett meddelande? Hon stirrade på mig och väntade att jag skulle säga att jag skämtade.
”Men vi har ju bara gått på ett par dejter”, försökte jag.
Hon såg på mig med sträng och tillrättavisande föräldrablick.
”Nej, det kan du inte!”
”Jag skulle själv föredra ett SMS, låta det sjunka in och sen prata… eller?”
Min idé var i det närmaste ”lika pissig som att ghosta” fick jag veta.
I skrivande stund ramlar jag in i en sluten grupp på Facebook som jag inte minns när jag gick med i men misstänker att det kan ha varit i anslutning till att jag själv dumpades. En tjej gör ett inlägg om att hon blivit spolad från en dag till en annan och frågar om någon känner igen sig. Om ”nån” känner igen sig?
Tråden tar aldrig slut.
”En dag låg plötsligt en lapp på köksbordet. Jag spydde i en vecka av chocken.”
”Vi hade två ungar och skulle gifta oss om tre månader. Poff! Borta!”
”På morgonen sa han att han älskade mig, vid lunch var det över.”
Efter 114 kommentarer skriver en att hon har svårt att tro att kvinnor beter sig lika svinaktigt. Jag hittar ingen forskning som stöder hennes teori men tänker att om det stämmer så har kvinnor något livsviktigt att lära av män, för det är numera välkänt att det farligaste en kvinna i en våldsam relation kan göra är att uttala de där tre bokstäverna. Nej. Nej, jag vill inte mer. Det är då risken att dödas är som allra störst.
Att ghosta kan vara riktigt uselt men i en annan kontext ditt livs bästa val.
Om vi homos är bättre eller lika dassiga som heteron på att bryta hittar jag ingen forskning på, men däremot slår den fortfarande fast att vi är bättre på att hantera konflikter och avvärja osämja innan de mynnar ut i regelrätta gräl. Dessutom använder vi oss av mer humor när vi bråkar. Jag hoppas att det visar sig också i slutet av regnbågen.
Plötsligt hör ljudbokstjänsten, som jag lämnade, av sig:
”Fem steg vid ett breakup: förnekelse, ilska, förhandling, förtvivlan, acceptans. Har du avslutat eller blev det bara ett felskick? Det spelar ingen roll för vet du, vi rättar till det tillsammans. Kom tillbaka för bara 9 kronor i månaden så fortsätter vi som om ingenting har hänt.”
