Hur trött är man inte på män med makt som skiter i demokrati, mänskliga rättigheter, naturen och som anser att våld är det bästa sättet att lösa konflikter? Alla dessa tyranner som får oss att undra om hela världen blivit sinnessjuk och som osökt för tankarna till Hitler, Mussolini och Stalin (välj valfri nutida högerextrem/ fascist/diktator/alternativt aspirerande diktator), Världspolitiken tycks gå i cykler medan läget i landet är nytt. Det är förlamande tyst.
Efter terrorattacken, som skördade fler mordoffer på judar på en enda dag sedan förintelsen och sedan Israels oupphörliga bombningar som snabbt förvandlade det sedan över femtio år ockuperade Gaza till den farligaste platsen i världen för civila, följde en märklig stämning här hemma. Som om debatten försågs med osynlig munkavle och befolkningen i ett slag totalt förlorade bollsinne. Går det inte att fördöma såväl Hamas vidriga massaker av oskyldiga, gisslantagandet och den alltjämt pågående massakern av civila palestinier som dessutom saknar mat och medicin?
När man inte trodde världsläget kunde bli värre så ”dör” Putins främste kritiker, oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, fänglsad för terrorism, samma etikett som klistras på andra ryska medborgare som inte delar Kremls åsikter. Efter det att Ryssland invaderade Ukraina har man för säkerhet skull gjort livet ännu jävligare också för sin egen befolkning. HBTQI-organisationer klassas numera som extremister och knappt hade lagändringen trätt i kraft innan flera personer greps och dömdes till böter för att ha publicerat regnbågsflaggor i sociala medier. Ett barn som ritade en teckning som föreställde en mamma som skyddar sitt barn från en rysk bomb sattes på barnhem, pappan i fängelse. En tjej frihetsberövades i fem dagar för att ha burit regnbågsfärgade örhängen.
Inget skrämmer despoter mer än flator, feminister, frihet- och fredsälskare, inte nu och inte förr.
Snart firas internationella kvinnodagen. I just Ryssland föddes dagen ur fredsrörelsens försök att stoppa det annalkande kriget 1913. Den 8e mars varje år under hela första världskriget demonstrerade ryska kvinnor för att få ett slut på eländet. Överallt där fascister och nazister senare fick makt förbjöds kvinnodagen, så klart. I andra länder under mellankrigstiden och långt in under andra världskriget var det kvinnorna som ropade allra högst efter vapenvila, de visste att utan fred inget bröd och utan fred inget liv. Det går ett knivskarpt likhetstecken mellan att vara feminist och verka för fred och alla som jobbar med jämställdhetsarbete vet att det också gynnar freden. Där har Sverige varit en av de bästa i klassen med en hundraårig tradition av att stötta det svenska fredsarbetet hemma och utomlands. Tills nu. Två dagar före jul beslutade regeringen att dra tillbaka ekonomiskt stöd till bland andra Svenska freds. Det gick inte att tolka på annat sätt än att de ville tysta kritiska röster i NATO-processen. I en värld av kapprustning där alla rusar åt ett håll behövs mer än någonsin en röst som manar till besinning, som håller fast vid hoppet om att en annan värld är möjlig. Det är inte naivt. Det är demokrati. Mänskligheten har använt jorden som en toalett, som FN:s generalsekreterare uttryckte det på senaste klimatkonferensen. Han menade att bristen på ledarskap är kriminell. När våra ledare inte tar klimathotet på allvar eller ens kan kräva eld upphör när tiotusentals barn bombas ihjäl och hundratusentals fler befinner sig i akut svält utan rätt att ens fly därifrån så måste vi som kan och får, våga.
Aleksej Navalnyj fick betala det högsta priset för modet att stå upp för sin tro på ett demokratiskt Ryssland fritt från korruption.
Vi kan fortfarande säga nästan vad vi vill. Vi kommer inte fängslas och dödas. Vi får fortfarande höja våra röster för att höras och är det då inte vår skyldighet att göra just det?