Året var 2008 och min kollega på RFSL Ungdom med skrivbordet bredvid mitt vände sig mot mig med en förvånad min. “Hon la på i örat på mig??”. Hon hade ringt en könsdysforimottagning för att berätta att RFSL Ungdom höll på att bygga upp en hemsida som skulle heta transformering.se, där vi skulle samla fakta om trans och hur den könsbekräftande vården fungerade. Men psykologen som min kollega fått tag på hade helt sonika avbrutit henne med ett “vi vill inte ha med er att göra” och lagt på när hon förstod att vi kom från en transrättsorganisation. Här fanns inget intresse av att samverka eller ens ta del av våra texter för att säkerställa att informationen vi la ut var korrekt.
2008 var en annan tid, på gott och ont. Nästan ingen brydde sig om transpersoner eller om könsbekräftande vård. Ingen skulle ha fått för sig att ifrågasätta vare sig våra pronomen eller våra vårdbehov på bästa sändningstid på SVT. Antagligen för att de flesta inte visste att vi fanns redan då. Vi var osynliga.
Utöver enskilda privatpersoners hemsidor (med mer eller mindre uppdaterade texter, och ofta med fokus på den enskilda personens egna upplevelser) fanns ingen samlad information om transfrågor någonstans. 1177 Vårdguiden, umo.se och andra sajter tog inte upp det här då. Samtidigt märkte vi att allt fler människor ville ha information. Fler ville söka vård eller komma ut som trans men visste inte hur. Min kollega och jag var därför mycket måna om att det vi skrev stämde.
Det är klart att vi anade att personal inom den könsbekräftande vården inte skulle vilja prata med oss. Vi var ju aktivister i deras ögon, som ville ha ett tredje juridiskt kön och möjlighet att byta våra förnamn utan att gå via Rättsliga rådet. Men lyckligtvis var inte alla som psykologen som resolut slängde på luren: det fanns personer som faktiskt välkomnade dialog, och ville ge input på våra texter och höra vilka utmaningar vi tog del av. Som tyckte att det var en fantastiskt bra idé att bygga upp en hemsida med fakta om transfrågor och gärna ville ha flygblad för den i sina väntrum.
Det här är inte unikt för den könsbekräftande vården: mycket vård samverkar med så kallade patientorganisationer. Det betyder inte att patientorganisationer får vara med och ställa diagnoser utan att man utifrån sina olika roller ser till att vården blir så bra som möjligt. Man behöver heller inte alltid vara överens. Men det ingår i civilsamhällets uppdrag att försöka förbättra vården, till exempel genom att berätta vilka konkreta konsekvenser nedskärningar gett i människors liv eller att ifrågasätta när sjukhusledningar fattar hastiga och till synes dåligt underbyggda beslut som påverkar många patienter. Det kan också vara så att civilsamhället kritiserar delar av vården, som det faktum att alla som genomgick könsdysforiutredning i Stockholm fram till i alla fall år 2010 behövde genomgå ett intelligenstest, där det ingick att bygga med klossar på tid. Lyder då vårdpersonalen civilsamhällets minsta önskan? Nej, verkligen inte. Men ur samtalen kan vårdpersonal komma att förstå varför något kan upplevas som obehagligt eller konstigt för patienter (och fundera över inramningen), och civilsamhället kan ibland få en bättre förståelse för varför vården gör som de gör och förmedla det vidare.
Jag vill inte att transpersoner någonsin ska bli osynliga igen, och jag är glad att det finns en större kunskap idag om hur den könsbekräftande vården behöver förbättras. Däremot hade jag hoppats att vi skulle sluta vara ett debattämne. Men av det jag ser verkar 2024 tyvärr inte bli året vi får vara ifred. Ursäkta domedagsstämningen men det kommer fortsätta storma. Och jag tror att det behöver tydliggöras att det inte pågår något suspekt när det handlar om samverkan. För de som har snöat in på konspirationsteorier kommer fortsätta ifrågasätta och hävda att det pågår någon sorts komplott. Ska transorganisationer verkligen ha möten med Socialstyrelsen? Med vårdrepresentanter? Och där vill jag understryka att ja, det ska de. Det är inget konstigt med det. För det som civilsamhället vet om transpersoners livsvillkor är unik kunskap, och centralt i att förbättra både vård och hälsa. Det finns heller inget bättre sätt att nå ut med information till målgruppen än genom dessa organisationer. Sen är det upp till myndigheter och vård att lyssna och avgöra vad man ska ta till sig.
