Det senaste året har gått i åldrandets tecken. NIKK (Nordisk information för kunskap om kön), Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har alla tittat närmare på äldre hbtqi-personers livsvillkor och möjlighet till god vård och omsorg. Dessutom har Transammans numera ett projekt med fokus på transpersoner i åldern 65 år och uppåt, och för några år sedan bildades RFSL Senior. Ålderdom och de behov som kan komma av det är inte bara något som händer sen, utan något som pågår här och nu. Det finns redan många seniora hbtqi-personer. Dessutom blir gruppen större: inte bara för att fler kommer ut som hbtq-personer utan också för att allt fler faktiskt överlever till att bli gamla. Bara det är något att fira.
Ålderdomen känns abstrakt för mig, och antagligen för många andra som också är runt 40 år. Om bara tanken på att pensionsspara känns övermäktig (och något vi vägrar ta tag i), då är det föga förvånande att ämnen som framtida seniorboenden eller kontakt med äldreomsorg sällan tar plats i våra samtal.
(Då och då hör jag tonåringar tala om hur viktigt det är att få ta del av äldre transpersoners berättelser, för att sedan förtydliga att “äldre” innebär att vara 30–35 år. Första gången det hände frustade jag ett “ursäkta?!” inombords men sedan kastades jag tillbaka till min egen tonår, och föreställningen om att alla blev gråa gamlingar redan vid 25.)
NIKK konstaterar i sin rapport att många som är seniorer idag har vuxit upp i ett samhälle där normbrytande könsidentiteter och/eller sexualiteter varit starkt skambelagda under lång tid av ens liv, och i vissa tider kriminaliserade eller sjukdomsklassade. Man har saknat grundläggande rättigheter och skydd mot diskriminering.
Det är lätt att tänka att det kommer se annorlunda ut för min generation, men vid närmare eftertanke inser man att även personer födda på exempelvis 1980-talet tvångssteriliserats eller saknat skydd mot diskriminering under delar av sitt liv. Jag tror dessutom att det som pågår just nu – där transpersoner framställs som antingen förövare eller förvirrade flickor av diverse aktörer – kommer att påverka flera av oss hela livet. Och om jag flyttar in på ett seniorboende för hbtqi-personer vill jag ju inte bo med de homo- och bisexuella cispersoner som idag uttrycker avsky mot transpersoner. Den kil som dessa individer slagit rakt genom i vårt community kommer jag nog varken kunna förstå eller ha överseende med även om jag blir 100 år gammal, eftersom debatten har skadat människor något så enormt. Jag blir bara ledsen och trött av att se deras ansikten.
Men kommer verkligen särskilda senior- och äldreboenden för hbtqi-personer fortfarande behövas om 30–40 år? Kommer inte vi ha kommit längre då? Hm. Svårt att säga men med samhällsutvecklingen vi befinner oss i just nu känns det som att det är en rejäl bit kvar tills vi blir kompetent och respektfullt bemötta inom samhällets alla led. Än så länge lutar jag därmed åt att boenden med hbtq-inriktning kommer att fylla sin funktion en lång tid framöver. Klart att inte alla hbtqi-personer har behovet för egen del men för många är det nog centralt för att känna sig trygg och kunna må bra.
Och nu när tanken på att flytta in på ett queert boende på ålderns höst väl tagit plats i min hjärna föreställer jag mig plötsligt drag-brunch, konflikter om det ska vara schlager eller techno i högtalarna, och personal med kompetens att möta transpersoners medicinska behov och olika kroppar. Förutsatt att jag slipper anti-translobbyn i den gemensamma matsalen kan det förhoppningsvis bli riktigt bra det där.
