Vi bögar, liksom alla andra queera grupper, befinner oss i en unik särställning som en av de få minoriteter som inte föds in i sitt eget community. Istället föds vi ensamma och isolerade, med ett individuellt ansvar att själva finna vår flock. Detta innebär att många av oss oundvikligen står inför utmaningen att, i blindo och utan kompass, hitta autentiska och värdefulla förebilder som vi kan spegla oss själva i. Denna osäkerhet bidrar till den existentiella otrygghet som många bögar kan känna igen sig i – avsaknaden av gemenskap, meningsfullhet och att inte få känna sig ”hemma”.
Med längtan efter något större eller mer kärleksfullt hanterar vi vardagens påfrestningar genom att fly vårt inre känsloliv. För många av oss innebär flykten att reducera vårt egenvärde till sex, eller annan fysisk bekräftelse, eftersom det paradoxalt nog får oss att känna oss mänskliga och älskade – i alla fall för stunden.
För många av oss lägger detta grunden för destruktiva beteendemönster. Hur ska man bete sig för att bli mer bekräftad? Mer älskad? Att få känna sig mer hel och tillfreds med sig själv? Vad är man villig att betala och offra för denna livsstil?
Utifrån min egen erfarenhet som bög, socialantropolog och folkhälsovetare är jag övertygad om att många bögar där ute brottas med sin ofrivilliga ensamhet – ett hälsohot som antar epidemiska proportioner. Jag tror den ofrivilliga ensamheten bland bögar till viss grad speglar den ofrivilliga ensamhet som idag finns bland män som grupp. Statistik visar på att var tredje man mellan 18- 30 år beskriver sitt liv som meningslöst (Sveriges Radio, ”En av tre unga män beskriver sitt liv som meningslöst”, 2023). Samtidigt vet vi redan att den ofrivilliga ensamheten är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet (Karolinska institutet, ”Ensamhet- ett hot mot vår hälsa”, 2020). Den ofrivilliga ensamheten bland män (och andra grupper!) är en komplex samhällsutmaning som vi bör ta på större allvar.
Fram tills den dag vi kommer till bukt med den ofrivilliga ensamheten bland män, kommer bögar fortsatt växa upp ensamma och isolerade, på jakt efter sin flock. Däremot kan vi gemensamt skapa tryggare och bättre förutsättningar. Jag tror nämligen att vi män som grupp är lösningen på vårt eget problem – vi måste titta i backspegeln och ställa oss frågorna: Vad innebär det att vara man i dagens Sverige? Vilken roll spelar jag i detta? Är jag själv en god manlig förebild? Vad gör jag för att skapa en mer inkluderande och sundare maskulinet?
Jag tror att vi män gemensamt måste ta vårt individuella, kollektiva och solidariska ansvar att se över och revidera de idag rådande destruktiva maskulinitets- och machonormer, vilka begränsar oss från att premiera mer autentiska och mjuka värden så som värme, närvaro, empati och omsorg.
För att nå dit lever jag i tron och övertygelsen om att vi män måste börja organisera oss. Den ofrivilliga ensamheten som vi män och bögar upplever är ett slags våld som vi begår mot oss själva, mot de vi älskar och det samhälle vi lever i. Det är en form av våld som vi dagligen reproducerar genom att vara oförmögna att stå i sårbarheten, närvaron, empatin och i omsorgen.
För jag vill tro att omsorgen är det vackraste vi har, men även det starkaste vapen vi besitter mot ensamheten som en form av våld.
Omsorgen, som så skört innebär innebär mannens, bögens och alla andra människors fulla tillgång till sin förmåga att ge och ta emot kärlek.
På ett personligt plan har denna övertygelse inneburit att bli medlem i den feministiska och rikstäckande organisationen MÄN som dagligen kämpar för jämställdheten genom att bekämpa våldet, så väl lokalt, nationellt som internationellt.
Vilken manlighet väljer du?
Det börjar med mig.
