Månad för månad, krig för krig, blir det allt tydligare att det pågår en rörelse där krocken mellan grundläggande värderingar kommer till sin spets. Febril aktivitet har utbrutit bland Brics-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och de liberala ”väst”-demokratierna för att säkerställa allierade och bygga nya allianser.
Lätt tjurigt formulerar sig Vladimir Putin om denna nya världsordning att i den ingår stormakters rätt att bestämma över sina grannländer.
Ukrainas folk får ta den värsta smällen när Ryssland skall markera sin ställning i den nya världsordning de vill införa. Brics-länderna väljer att föreslå fredsförhandlingar, med ett tänkt resultat att ge Putin rätten att annektera delar av Ukrainas territorium.
I somras bjöds Argentina, Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiranten, Iran och Saudiarabien in till att bli del av Brics. Målet att samla det ”framväxande ekonomierna” och bryta ”västs” dominans har fått ytterligare kraft. I år ansökte dessutom 14 nya länder om att bli del av Brics-samarbetet och ytterligare 17 länder har uttryckt sitt intresse.
Det fruktansvärda kriget mellan Israel och Hamas skulle kunna ses som en första test på hur våldet i samband med ett nytt kallt krig kan komma att se ut.
Samtidigt finns krafter som trots den allt mer uppskruvade konflikten, påhejad via sociala mediers och snart AIs, destruktiva förmåga att skapa splittring, vet att krig aldrig bygger framtiden. Förhoppningsvis tillhör Kina de länder där fördelar med fred väger tyngre än lockelsen i de nationalistiska drömmarna.
Att Brics-länderna söker en motvikt mot västs och G7:s mångåriga dominans är inte förvånande. Men ett nytt kallt krig som är på väg att etableras är inget positivt för vare sig världsekonomin, klimat och miljö eller mänskliga rättigheter.
Även om Brics-länderna inte enstämmigt bygger samhällen som exkluderar hbtq-personer så är det uppenbart att just en negativ syn i regnbågsfrågor blivit en viktig markör för huvuddelen av dem.I den nya världsordningen som eftersträvas ingår uppenbarligen att bekämpa samkönad kärlek liksom individens rätt att uttrycka sin identitet.
När väst vänder sig mot att Uganda infört dödsstraff för samkönade sexuella kontakter markerar Ryssland och Iran sitt stöd för landets regering. I somras besökte Irans president Ebrahim Raisi Uganda och kallade då samkönad kärlek en ”attack mot familjebildning och tradition”. Han beskrev konfliktlinjen mellan västvärlden och de islamistiska och djupt konservativa ländernas syn: ”Västländerna försöker identifiera homosexualitet som ett mått på civilisation, men detta är en av de smutsigaste frågorna.”
För den ryska ledningen är sedan lång tid homo-bisexuella och transpersoner symboliska fiender till det ryska samhället. Till och med kriget mot Ukraina har motiverats med att stoppa hbtq-personer från att ses som fullt ut accepterade samhällsmedborgare. I Kina har en gradvis uppluckring av den sedan revolutionen negativa synen på homosexualitet under Xi Jinping nu åter stramats upp. Indien har genomgått en positiv förändring men den hindunationalistiska regeringen stretar emot när det kommer till att acceptera samkönade äktenskap.
I Sydafrika, regnbågsnationen som skyddar homo-bisexuella i sin konstitution, finns oroande tecken på att en politisk backlash börjar mullra även när det handlar om hbtq-frågor.
Enligt tradition är det just minoritetsgrupper som hamnar i kläm vid politiska konflikter. ”Kulturkriget”, där transpersoners och homo-bisexuellas politiska och sociala framgångar i västliga demokratier omformuleras till att i stort, men mest i smått, leda till problem för de som uppfattar sig som majoritet är exempel på det.
I länder där hbtq-rättigheter fortfarande är en saga blott, lägger kulturkrigarna kraften på att, som i Uganda, ytterligare skärpa existerande strafflagar, hetsa mobben mot enskilda hbtq-personer och cementera en destruktiv och fruktlös syn på medmänniskor.
För oss som uppnått framgångar för de mänskliga rättigheter börjar det bli bråttom att säkra dessa. RFSL, Timbro och senast Jonas Gardell har drivit på för att grundlagsskydda uppnådda rättigheter som familjebildning och likabehandling. Genomför detta nu, innan kulturkrigare och den nya världsordning med endast ett pennstreck, så som i Italien, vrider tillbaks historien.
