Cisprivilegier i transrörelsen

Men, privilegier som inte medvetandegörs är ett problem. Oavsett vilka maktordningar de baseras på, oavsett vem som vägrar se eller tydliggöra dem. Döljs de privilegier som följer på att anses passa inom en viss norm så döljs samtidigt de förtryck som de som inte anses passa utsätts för. Det är grundläggande normkritik, och det borde vi vid det här laget ha blivit bättre på att lyfta inom det heterogena sammelsurium av åsikter, identiteter och arrangemang som förenklat uttryckt kan kallas svensk transrörelse.

När vi exempelvis missar att såna som jag sitter på ett stort antal cisprivilegier, så missar vi maktordningar inom vår egen grupp. När en definierar sig som entydigt kvinna eller man och utan större problem kan tas för cisman eller ciskvinna, så sitter en i varje stund en tas för detta på mycket cisprivilegier, inte tu tal om det. Detsamma gäller givetvis alla transpersoner som inte har några behov av att anpassa kroppen bättre till könsidentiteten. Att slippa transvårdens helveteskval, eller slippa bli nobbad att få den, är också cisprivilegier. Vi som har identiteter som enbart män eller kvinnor har mer cisprivilegier än de som identifierar sig som flera kön, mellan kön, annat kön eller bortom kön. De som har en kropp som uppfattas som en ciskropp har mer cisprivilegier än vi som inte har det. Vi som har ett könsuttryck ( kläder, röst, kroppsspråk, namn osv) som uppfattas som ciskönat, vi har mer cisprivilegier än de som inte är lika gynnade till den delen. De som är relativt okey med att könas som sitt vid födseln tilldelade kön har mer cisprivilegier än oss där det skaver något fruktansvärt att felkönas. Och så vidare.
Transpersoner avviker olika mycket och på olika sätt från cisnormen, det är viktigt att minnas och göra den interna analysen av privilegier och därmed tillhörande makt.

Det finns också en mycket viktigare aspekt. För, inte ens den mest privilegierade transperson har någonsin de cisprivilegier som en cisperson har. Det är transpersoner som förtrycks av cisnormen, inte cispersoner. Att cispersoner är, och bör, vara välkomna i transrörelsen får inte samtidigt betyda att de tillskrivs samma levda erfarenhet eller samma utsatthet som transpersoner.

Samtidigt måste respekten för att människor alltid har rätt att definiera sig själva givetvis finnas där. Den som definierar sig som trans*, transperson eller queer, måste få göra det. Det är personligt och inget någon annan har något att göra med. Oavsett vilken levd erfarenhet och oavsett vilken könsidentitet och vilket könsuttryck personen har.

Men om personen som definierar sig som trans*, transperson eller queer, samtidigt delar precis alla de cisprivilegier som cispersoner har, och inte delar någon levd erfarenhet med transpersoner, då kan inte transrörelsen blunda om personen agerar offentligt i transfrågor. Det blir annars lite som om jag, som vit men mycket mörkhårig infödd kristen svensk utan några som helst utländska rötter men med ett lite atypiskt efternamn, skulle hävda offentligt i antirasistiska sammanhang att jag inte identifierar mig som vit, och ducka för att jag har vithetsprivilegier. Inte helt trovärdigt alltså, och fullständigt oacceptabelt och vedervärdigt i förhållande till rasifierade människor.

Om den som sitter på makten och privilegierna tillåts osynliggöra sin makt och sina privilegier, då omintetgörs den maktanalys som är essensen i normkritik. Den som sitter på cisprivilegierna, som nästan aldrig har felkönats, som aldrig har utestängs från offentliga toaletter eller omklädningsrum, som aldrig känt rädsla inför att komma ut med sin könsidentitet, som aldrig känt främlingskap eller avsky inför sin kropp, som aldrig fått sin kropp, sina kläder, sin relation eller sin sexuell läggning ifrågasatt eller förlöjligat, som aldrig tvingats in i fel könsseparerade sammanhang, som aldrig likställts med hönor, som aldrig har behövs redogöra för utseendet på sitt könsorgan för främlingar, som aldrig har utsatts för hat, hot eller våld på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck, som alltid omtalats/omtalas med ett namn och pronomen som känns okey, som har mängder med förebilder i film, teater, litteratur att känna igen sig i, som har ett fullt fungerande ID-kort som känns bekvämt att använda.

Den personen är lika välkommen att jobba med transfrågor som alla andra, tycker jag. Men, bara om den är medveten om sina cisprivilegier och tydliggör dem. Den respekten för de som förtrycks finns i alla andra minoritetsfrågor, den borde vara självklar även när det gäller transfrågor.