Det är oroande och djupt provocerande att följt den selektiva medkänslan som uppstått efter att terrororganisationen Hamas den 7 oktober genomförde en noga planerad vansinnesattack mot civila israeler.
Dagen efter samlades människor i bland annat Malmö för att fira. Det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen.
Några dagar efter Hamas attack talade jag med Emuna Klein Barnoy på Jerusalem Open House, ett regnbågscenter som fick QX Hederspris 2004 och som samlar alla hbtqi+personer i staden.
Skakad av det som hänt och det hot det innebär för israeler, oavsett om de är judar eller inte, liksom för judar globalt, kunde hon ändå eftertänksamt och trevande i sin formulering se ett hopp i den kraft som hon menar regnbågssamhället besitter internationellt. ”Vi kan försöka bidra till att bryta denna ändlösa cirkel av våld och trauma”, sa hon, och uttryckte hopp om att regnbågsrörelsen kan ”understödja godhet, medkänsla och förståelse för den mänskliga smärtan var helst den kommer från” och ”påverka till en bestående förändring hur liten den än blir.”
Hamas brutala attacker mot barn och gamla, judar, araber och gästarbetare och de över 220 gisslan de förde till Gaza, var något de planerade med skulle leda till ett våldsamt svar från Israel. Trots att Israel uppmanat civila att lämna norra Gaza så har landets svar följdriktigt inneburit ännu mer lidande och död. Barn och äldre, anhängare och motståndare till Hamas, drabbas nu av denna vansinniga och ändlösa cirkel av våld och trauma.
Bedömare uttalar att målet för Hamas var att stoppa den process som inletts mellan arabiska stater och staten Israel. På i alla fall kort sikt ser det ut att ha lyckats.
Lika lite som Israel tror att den palestinska vreden försvinner om Hamas krossas, lika lite tror Hamas och deras allierade att Israel kan upphöra att existera utan ett apokalyptiskt krig. Slagordet ”Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt”, innebär inget annat än en andra Förintelse.
Denna onda cirkeln måste brytas. Hatet som framförs av individer på sociala medier är smärtsamt att bevittna och bidrar till en ännu mer instabil situation i regionen och även här. Inlägg där man bara ser den enes smärta och ignorerar den andres.
Judar utanför Israel lever nu i rädsla för att ännu en gång bli måltavlor för antisemitiska övergrepp. Hot och hat enbart på grund av deras judiska tillhörighet.
Muslimer i Europa upplever på liknande sätt oro för islamofobiska övergrepp och att repression mot muslimer kommer öka i takt med att nationalistiska partier växer och tonläget mot muslimer, enbart på grund av att de är muslimer, tillspetsas.
Hatet får näring från extremistiska krafter som växer av den verde och rädsla som nu fått näring genom det som sker i Israel och Gaza. Det hat som växer med varje raket som avfyras, varje bomb som släpps och varje liv som går förlorat, riskerar att för generationer framåt cementera de låsningar som gör att inga fredsavtal uppnåtts och provokationer och bitterhet underblåsts.
Ytterkanternas motpoler blir nu de starkaste rösterna. Men de har aldrig velat erbjuda någon lösning. Att framföra budskap om fred och försoning blir i dagsläget närmast omöjligt. Samtidigt vet alla, även de som fylls av rädsla och hat, att fredsöverenskommelser och samlevnad är den enda vägen.
Innan Hamas fruktansvärda attack och det dödliga krig som därefter följt, såg vi ett liknande vansinne inledas på ukrainsk mark. Det ryska anfallet mot Ukraina var av Putin bland annat motiverat med att väst påstås vilja lära barn i småskolan om perversioner medan ryska kyrkans överhuvud Kirill välsignade kriget eftersom väst vill ”tvinga” Ryssland att tillåta Prideparader.
När extremistiska krafter får makten handlar det aldrig om inkluderande lösningar och aldrig någonsin om de mänskliga rättigheterna.
Under allt för lång tid har dessa krafter lockat röster och getts inflytande även i demokratier. Vid varje tillfälle leder det till ökat hat, instabilitet och destruktiva konflikter. Utan undantag hamnar vi och andra minoriteter i skottlinjen.
Om inte annat så är just det motivet till att, hur naivt det än kan låta, ”försöka bidra till att bryta denna ändlösa cirkel av våld och trauma” genom att se den andres smärta och utsatthet och stärka de krafter som vill bygga den gemensamma framtiden.
