Läste du liksom jag FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna när du gick i grundskolan? Jag minns att vi fick färglägga varsin skyskrapa, där de upplysta fönstren bildade bokstäverna F och N. Genom livet har jag återvänt till texten, ibland bara för att hitta en känsla av inbillat lugn av att så många länder en gång i tiden faktiskt enades om dessa vackra ord.
Men alldeles för ofta känns orden och lugnet långt borta. Som nu, när människor dör och skadas i Israel och Palestina. De senaste dagarna har jag mått fysiskt illa och känt rädsla över den fruktansvärda situationen i Gaza. Israel har stängt av elen, vattenförsörjningen samt leveranser av mat och förnödenheter till Gaza. Hundratusentals människor är på flykt inom ett mycket litet område. Amnesty deklarerar att det pågår grova folkrättsbrott i Gaza gentemot civila. Läkare utan gränser berättar att Israels blockad och bomber gör det omöjligt för organisationen att ge akut medicinsk hjälp i Gaza, och beskriver det som en humanitär katastrof. Även Röda Korset påtalar att situationen är akut och att man desperat måste få komma fram till civila med nödhjälp.
Jag tänker på artiklarna i FN:s förklaring. Artikel 3: Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Israel och Palestina har en stämpel av att vara en höger- eller vänster-fråga. Men du behöver inte rösta på Nooshi och skandera “Länge leve Palestina” i ett 1 maj-tåg för att kunna säga att det som sker i Gaza faktiskt är helt oacceptabelt. Det går att omnämna det som en humanitär katastrof utan att det innebär att du på något sätt stöttar Hamas eller behöver vara inläst på vad som pågått mellan Israel och Palestina de senaste 75 åren.
I mitt sociala medie-flöde är det många hbtq-personer som reagerar på det som nu sker i Gaza. Det kommenteras dock flitigt även av andra och jag noterar återigen den märkliga retorik som jag stött på tidigare, nämligen att när en hbtq-person tar ställning för vissa gruppers mänskliga rättigheter (särskilt grupper som möter rasism och/eller islamofobi) så möts det av olika varianter av “tro inte att dessa grupper tolererar dig, så varför ska du då hjälpa dem?”.
Som om det inte finns hbtq-personer i Gaza och i exakt varje annat land. Som om alla inom en grupp skulle dela samma åsikter. Som om jag borde tycka att det är okej att beröva människor vatten, mat, medicin och trygghet om de inte också kan lova att de stöttar hbtq-personers rättigheter.
Jag hoppas att retoriken faller platt. Att inga queers faller för svamlet om att inte stå upp för alla människors rätt att leva, och allas rätt till vatten och sjukvård. Om jag ser en människa bli misshandlad på tunnelbanan kommer jag ju inte att först fråga den blödande individen på golvet vad hen tycker om transpersoner innan jag beslutar mig för att ingripa eller ej. Jag vill tro att de flesta andra resonerar likadant: när vi ser lidande och grymhet är vår impuls att agera, att säga ifrån.
För mänskliga rättigheter ska inte vara villkorade. Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
