Första gången en föreläsare sa “Ni vet det här med att en del tycker att hbtq-personer är så lättkränkta? De är inte helt fel ute” spetsade jag öronen. Det här var något som var svårt att tala om, även om jag själv hade tänkt tanken och bollat den med kollegor. Men plötsligt stod någon framför oss – en forskare dessutom – och presenterade flådiga ord för att beskriva företeelsen.
Det handlar om minoritetsstress. Det vill säga att som minoritet uppleva stress, otrygghet och sakna bekräftelse från samhället. Till exempel kan du vara rädd för att utsättas för våld, sakna rimliga bisexuella karaktärer inom populärkultur som erbjuder spegling eller känna dig exkluderad som ickebinär för att alla omklädningsrum utgår från en tvåkönsnorm. Eller att du hundratals gånger blivit utsatt för exakt samma ifrågasättande. Minoritetsstress kan förklaras som den samlade påfrestningen som du utsätts för som minoritet. Det vill säga alla små och stora saker tillsammans, och som kan orsaka både psykisk ohälsa och självhat.
Ifrågasättanden eller osynliggörande kan vara otroligt tröttsamt, även om det inte är illa menat. När någon för trehundrafemte gången frågar dig “vad heter din man?” får du kanske nog och snäser av personen med ett “jag har faktiskt en fru OCH VI HAR LESBISKT SEX VARJE DAG”. Och den där heteronormativa kollegan som råkade ställa en okunnig fråga stirrar förskräckt på dig och tycker att du överreagerar. Hen förstår inte att din reaktion kommer av att hen varken är den första eller den sista som får dig att känna dig osynliggjord.
Det är inte ovanligt att vara på sin vakt som minoritet. Inte bara på nattbussen utan i alla sociala sammanhang och möten. Det har inte uppstått i ett vakuum utan kan bland annat komma av att du själv har blivit trakasserad, eller har förstått att andra omkring dig utsätts för våld och kränkningar.
Det kan uppstå något som kallas för hypervigilans, som enklast kan beskrivas som en form av ökad vakenhet. Du lyssnar extra noga, reflekterar över varje ord som används, letar efter tecken på att du ska bli illa behandlad på något sätt. I vårdmöten, på en släktmiddag, i en tidningsartikel om transfrågor. Det kan göra att du fångar upp ord eller till och med ett ögonkast som andra missar, och att du reagerar starkt på det.
Men nej, det här gäller inte alla hbtq-personer. Om och hur just du påverkas av minoritetsstress är individuellt. Alla har inte samma sårbarhet utan vem du är, vad du växt upp med, hur du bemöter motgångar, om du bryter mot flera normer och en massa annat spelar in.
Poängen är att det som händer är begripligt: det är inte konstigt att som hbtq-person reagera på sådant som andra kan tycka är småsaker. För dig är det nämligen inte bagateller utan del av ett större problem. Att vara så kallat lättkränkt är en reaktion på hur samhället ser ut.
Vad är då lösningen? I första hand en bättre och mer rättvis värld, och en förståelse från majoritetssamhället om att klumpighet kan såra och väcka stora känslor. Och om du känner dig begränsad eller mår väldigt dåligt av att uppleva minoritetsstress finns det strategier som lindrar, exempelvis att tillbringa mer tid i tryggare sammanhang eller att förbereda dig mentalt på hur du kan hantera okunniga frågor.
Nästa gång någon klagar på att hbtq-personer eller andra minoritetsgrupper är lättkränkta eller överkänsliga, testa gärna att sakligt berätta om minoritetsstress och hypervigilans, och hur det påverkar människor på gruppnivå (för som sagt, inte alla hbtq-personer upplever detta). Jag har förstört en och annan så kallat “god stämning” på detta sätt. Kanske får det bara personen att sucka och tänka att hen aldrig mer kommer säga något sådant framför dig igen. Men kanske väcker det en tanke.
