Fullt fräs på festen och vinet flödar. Det är ”Happy praaaaajd”, skrål och den där stämningen som nästan bara infinner sig just under priden.
Ändå svävar ett osynligt moln av oro över tillställningen. ”Ska du gå i paraden på lördag?”
”Absolut.” Missar ju nästan aldrig en parad men i år är ingenting självklart. Frågan är ställd med allvar, svenska ambassader utomlands har attackerats. Min morbror som alltid brukar promenera med Stolta föräldrar undrade samma sak tidigare i veckan. Inser att jag inte alls tänkt. Det är ju inte precis första gången vi kalkylerar med möjliga attacker.
Skillnaden i år är att antipatin kommer från alla möjliga håll. ”Du då?” frågar jag en heterokompis på samma fest. ”Om jag inte deltar i år så känns alla föregående parader nästan meningslösa.”
Hennes tydlighet ingjuter kraft och kurage. Demokrati kan varken tas för given eller förväntas vara gratis. Priset är till exempel att gå i paraden fast man vet att det finns de som hatar den, en del så mycket att de vill skada oss. Och sedan: att gå ändå, fast man egentligen inte vågar och kanske just därför, eftersom Prideparaden är så viktig för alla som älskar vårt öppna samhälle.
Hon som frågade om jag skulle gå fortsätter: vi tänkte ta med barnen…
Rykten florerar om förhöjd risk på lördag. Får mess om att gaypoliser som inte är i tjänst undviker paraden i år. Vet de något som inte vi vet, något mer än det tidningarna skriver?
”Barnen kommer bli så besvikna om de inte får följa med. Vad tycker du?” Klart ungarna ska med, kan jag ju inte svara. Vuxna kan göra val som kidsen inte kan.
”Jag har inte heller råd att sprängas i luften”, säger en annan kompis med två tonåringar hemma. Sedan går hon ändå, tillsammans med mig i sin livs första prideparad, men när jag kliver av för att också få en chans att följa tåget från åskådarplats upptäcker jag hon från festen mitt i vimlet, men utan barnen, och jag ser inte heller fanan med ”Regnbågsfamiljer”.
Här är vi nu. Samtidigt som jag skriver detta höjs terrorhotnivån till fyra på den femgradiga skalan och ett av de fyra mål som listas som extra utsatta är evenemang kopplade till oss.
När nazisterna vädrade morgonluft på 90-talet jobbade jag på gaytidningen Reporter och efter det att de första hoten droppat in mot Jon Voss och mig gjorde jag ett mycket medvetet val. Jag visualiserade mitt framtida liv och att jag nu stod vid ett vägskäl. Jag såg två vägar framför mig. Antingen sluta delta i tv-program och debatter, sluta skriva texter som kunde provocera och sluta vara aktivist (det var ofta konfrontationer och antinazistiska demonstrationer på den tiden). Men jag har ju så svårt att bita ihop för den goda stämningen skull, eftersom stämningen förmodligen redan är sabbad när någon vräker ur sig skit mot andra människor eller trampar på någon som redan ligger. Kanske hade livet blivit lite mer bekvämt om jag hade tagit den andra vägen men det valet om något hade varit att göra våld på min person.
Jag har sett hatet på nära håll, känt lukten av adrenalin och helig vrede och jag har varit rädd. Men samtidigt tänkte jag då, när jag stod vid det där vägskälet, att om någon verkligen vill tysta just mig så kommer jag inte kunna förhindra det. Dessutom var vi redan under attack, både i den passiva aggressiviteten som att vi saknade grundläggande rättigheter men också så fort vi gick utanför dörren. Alla hbtq-personer som synligt avvek från normen riskerade att utsättas för våld, hur jävla tyst man än var. Vi hade liksom inget att förlora och sedan den dagen jag bestämde mig har jag heller inte varit rädd. Det var som att jag genom att trotsigt vägra vika ner mig samtidigt vred motståndarnas viktigaste vapen ur deras händer: den att skapa rädsla, att tysta.
Paraden i Stockholm lockade lika många deltagare som förra året och nära en halv miljon människor klappade fram oss på Stockholms gator.
Tillsammans gjorde vi något alldeles fantastiskt.
Just innan jag ska skicka in den här texten känner jag doften av spunnet socker, popcorn och Churros sippra in genom det öppna fönstret.
Sensommarfesten fortsätter. Det är festival i mitt kvarter. Brasiliansk musik fyller luften och på gatan nedanför mitt fönster dansar folk samba, äldre, yngre och barn med målade tigeransikten och allt är precis som det ska.