Etnologen och genusforskaren Signe Bremer skriver i tidskriften Lambda Nordica om sammanhang för transpersoner under svenskt 1960-tal: de fysiska mötesplatserna var få men i sextidningar som Piff och Raff kunde transpersoner skicka in läsarbrev och söka kontakt med andra.
Bremer plockar citat ur de gamla tidningarna, och tar oss med på en utflykt till transpersoners liv i Sverige för 60 år sedan. Människorna bakom insändarna har inte alltid begrepp för att förklara sin könsidentitet och sina behov, utan skapar istället egna ord. Många söker erfarenhetsutbyte, eller vill höra att man inte är ensam eller onormal. Andra undrar hur saker går till egentligen. Inte minst två transkillar, som båda undrar om det är möjligt att genomgå könsbekräftande vård även för den som tilldelats kvinnligt kön vid födseln. För de har bara hört om transkvinnor. Den ena personen skriver “Nu undrar jag om det går att förvandla en kvinna till man. Det har bara stått om man till kvinna. Är det svårare? Och tar det lång tid? Jag känner att jag måste göra det för att bli lugn.”
60 år sedan. Det är länge sedan. Men jag tänker tillbaka på hur det var för 15 år sedan. Det var samma sak då också: transmän och ickebinära var osynliga. Av oklara anledningar var det primärt transkvinnor som syntes och som det talades om. Att vara transperson var att vara transkvinna. Eller möjligen transvestit. Det gjorde att det i mycket högre utsträckning var transkvinnor som sökte sig till den könsbekräftande vården. Jag mötte regelbundet transkillar och ickebinära som sa att “jag hade inte förstått att det gick att vara den jag faktiskt är, jag hade inte orden”. Men idag är det annorlunda. Vi är såklart inte i mål när det kommer till hur lätt det är att hitta representation och kunna spegla sig i andra, men det är en ofantlig skillnad. Ibland tänker jag på det när vissa hävdar att trans “smittar” via sociala medier eller för att ens kompis kommit ut. Det personerna ifråga inte förstår är att det inte handlar om att någon cisperson “luras” till att bli transperson, utan att mötet med andra transpersoner kan fungera som en ögonöppnare. “Aha, det är ju SÅ HÄR det är.” För många är det en befrielse att äntligen förstå vem man själv är. Att transpersoner syns är därmed livsviktigt.
Något av det mest intressanta i Bremers artikel är språket. Först Bremers egna ord, med meningar som “I en tid då det i Sverige i hög grad saknas offentliga mötesplatser för transpersoner fungerar således sextidningar som en queer horisont och passage till ett transmöjliggörande annanstans.” Jag menar, “passage till ett transmöjliggande”? Ljuvligt. Men också språket i annonserna som Bremer valt att ta med berör. Att genomgå könsbekräftande vård kallas för “könsförvandling” och ”operation annorlunda”. Fraser som “Det är för mig glädjande att se att jag inte är ensam om mitt intresse för den raffinerade kvinnliga klädnaden” och “Jag måste annars blir nerverna förstörda” läser jag både en och två gånger. Den första för att den får mig att le, den andra för att jag förstår precis vad hen menar.
Det blir tydligt att en värld bortom cisnormen var möjlig redan då: transpersoner som skriver om hur lyckliga de är över att kunna leva som sig själva, och redaktioner som vågar utmana normer och påpeka att personer har rätt att vara sig själva. Som en individ vars fru vill lämna hen, eftersom hon inte vill ha en make som ibland har kvinnokläder. Redaktionen skriver att man inte kan sluta vara den man innerst inne är, men att frun kanske skulle kunna prova att samtala med en psykiater och då till och med kunna “acceptera er böjelse som ju inte skadar henne på något sätt”.
Mycket har hänt på 60 år, men tittar vi på nutiden är viljan att träffa andra med liknande erfarenheter, behov av att ventilera tankar kring könsidentitet och sökandet efter information om könsbekräftande vård viktiga faser i många transpersoners liv även idag. En annan värld, men som också är samma värld.
