“Jag ska dit i september!” står det i smset, följt av flera glada små gula emojiansikten och ett som ser ut att le med tårfyllda ögon. När jag läser de fem orden ännu en gång ser jag förmodligen ut som den där sista emojin.
Evelina, som vi kan kalla henne, smög in i kuratorsrummet en sen fredagseftermiddag och sneglade länge på regnbågsflaggan och transflaggan på bordet mellan oss, innan hon började berätta. Jag hann följa henne genom möten med oförstående allmänläkare som envisades med att använda det manligt kodade dopnamnet och ett antal avvisade egenremisser innan hon slutligen ställdes i kö till en könsdysforimottagning. Nästan tre år senare kommer alltså sms:et som bekräftar att hon har fått tid för ett första besök. Det plingar till i mobilen igen. “Ta aldrig bort flaggan. Hade aldrig sagt nåt om du inte haft transflaggan.”
Vi lever i en tid där regnbågsflaggan förbjuds på kommunbyggnader i sd-styrda kommuner. Det är inte en slump. Det är en del av en mycket medveten och strategisk attack mot hbtqi-personer och våra rättigheter.
När man går genom ett somrigt Stockholm är det inte ovanligt att se regnbågsflaggan vaja utanför butiker och restauranger. På förskolan i Bagarmossen har både Melker, Vilda och Lo samkönade föräldrar och ingen klåfingrig politiker rensar bibliotekets regnbågshylla på böcker. Storstadens privilegium är mångfald och möjlighet till identifikation.
Först när jag lämnade huvudstaden lade jag märke till att den öppenhet och frihet jag tagit för given var något jag behövde erövra, inte en gång utan hela tiden, och hur svårt det kunde vara för de unga människor jag mötte som aldrig hade ägt den. För det är inte i storstäderna kampen om våra rättigheter utspelar sig.
Hbtqi-communityts blinda fläck är landsbygden, småstäderna och alla små avkrokar som vi av tradition flytt ifrån snabbare än någon hunnit ropa Eurovision. I en tid där vi angrips kommer det vara lättast, för de politiska krafter som önskar det, att bryta ned oss på de platser där vi är få och osynliga.
En av mina elever berättade för mig att det finns ett hus som har en regnbågsflagga i Skärblacka, den lilla bruksorten utanför Norrköping. “Det är bra för då kan jag kanske gå dit om de skulle kasta ut mig.” Det är en smärtsam bild av ensamhet att han skulle knacka på hos människor han inte känner om han blev utkastad hemifrån. Samtidigt berättar hans iakttagelse något annat, nämligen hur viktigt det är med synlighet och vilken trygghet den kan innebära.
Det är dags att vi plockar fram den gamla dammiga solidariteten ur garderoben och låter prideturismen gå åt andra hållet. Liksom landsbygdshomos och transpersoner från småstäderna åker till Stockholm borde huvudstadens hbtqi-personer sätta sig på en abonnerad buss till Haparanda, Höör eller Falkenberg och fylla gatorna med flaggor och kärlek under de lokala prideevenemangen. Istället knycklar fortfarande landsbygdslesbianer och bruksortsbögar ned regnbågsflaggan i ryggsäcken på tåget hem från Stockholm Pride.
När Evelina hör av sig igen är det för att berätta att hon fått sitt nya personnummer. Hon skickar en bild av sig och sin flickvän utanför familjens radhus. I en kruka med petunior syns en transflagga.
Där våra flaggor syns skapas möjlighet till mer öppenhet, mindre utanförskap och mer kärlek. En regnbågsflagga i fönstret på ett hyreshus eller i en villaträdgård kan innebära någonstans att ta vägen för en ung bög som blivit utkastad hemifrån. En normkritisk bibliotekarie i Sölvesborg kan vidga världen och ge den som inte passar in i normens trånga skor mod nog att kliva ur dem. En transflagga på en skolkurators rum kan betyda att en ung människa slutar skära sönder sina armar och istället vågar berätta om sin könsdysfori.
En enda regnbågsflagga i byn kan betyda mer än tusen vajande fanor under Stockholm Pride.
