Det finns mycket att tycka och tänka om Pride. Tro mig jag är en av dem med åsikter. Ett event som förkroppsligar så mycket historia men ibland tycks minimerad till en kommersialiserad kassako, poppersstinn festvecka eller skönhetstävling. Ja, vad händer när vi säljer ut en social kamp till politiska partier och näringsliv? Vad händer med oss som community när vi reduceras till sexuella stereotyper? Vad händer när vi glömmer att inkludera våra bröder och systrar och alla däremellan? Det är viktiga samtal att ha och som aldrig får tystna men i år har det kanske aldrig varit så nödvändigt att lyfta blicken.
”Vad har du för planer inför Pride?” frågade en kille på Grindr nyligen. De senaste femton åren har Pride varit ett event för andra. Långt gångna är de dagar då jag blöt, glittrig och lullig men även inspirerad, sedd och alldeles lycklig, stapplade hem från ett Pridefirande. Där jag lyssnat och deltagit i samtal om mig och de mina, där jag raggat utan att riskera en käftsmäll och där jag gått på gator utan att få skällsord kastade efter mig. Där jag helt enkelt fått känna mig normal med betoning på norm. Men mycket kan hända på några år. Antitranslagar kan stiftas, trångsynt retorik kan bli vardag och våldet mot regnbågscommunityt kan ta sig allt brutalare uttryck. Oron för vad som kan ske under en Prideparad är sjukt nog något vi har vant oss vid. För att vi bögar, flator, transpersoner och bisexuella vågar ta plats en dag om året tycks så oacceptabelt för många att man avfärdar just Pride som ett jippo, ideologiskt eller kommersiellt och ibland värre än så.
Och vi har något gemensamt vi som inte ryms i de bekväma normer som stora delar av samhället vilar på. ”Jag har inget emot dem så länge de inte trycker upp det i mitt ansikte” är en kommentar som urskillningslöst riktas mot bögar, invandrare, hemlösa, transpersoner, dragartister och alltför många andra. Det har blivit ett intoleransens mantra gömd under en villkorad acceptans. Allt på grund av en flagga på ett bibliotek, för en regnbågsfärgad T-shirt eller för en dag av årets alla trehundrasextiofem. Som om det inte fanns mer utrymme för alla oss andra. Det är ord som går som en röd tråd inte bara i hur de är utformade, vem den riktas mot utan även för de som ger uttryck för den. Människor som alltför sällan vet vad det innebär att inte ha tillgång till självklarheter såsom trygghet, respekt och basala mänskliga rättigheter. Ord som marinerats i privilegier vare sig de är heterosexuella, vita eller rika.
Nyligen utlyste den amerikanska organisationen Human Rights Campaign ett nödläge över situationen för hbtqia+personer i USA. I Uganda riskerar homosexuella livstids fängelse för att enbart existera. I Ryssland används hbtqia+communityt som slagträ i en nationalistisk krigsretorik och sagostunder med dragartister hotas av nazister i Sverige. Exemplen är många, alltför många. Det är ett hyckleri som genomsyrar så mycket av den retorik som idag riktas mot oss som inte passar in i heteronormen. Ett sätt att åter skamma, tysta och hata oss in i garderoben. Men så länge vi inte trycker upp våra flaggor, våra problem eller vår sexualitet i ansiktet på folk så blir allt bra. Fuck all the way off.
Så ja, mycket kan hända på några år. Och just denna Pride 2023 hoppas jag vi dansar, ligger, festar, samtalar, inkluderar och älskar alldeles jävla villkorslöst för det är precis vad dagens samhälle behöver. Ha en fantastisk Pride allihopa och ta hand om er.
