Som brukligt är så här i pridetider syns plötsligt regeringens hbtqi-politik. Det är det ena tjusiga utspelet efter det andra, i skarp kontrast till den tidigare tystnaden.
Men det känns som mycket yta och mindre substans. När det verkligen gäller, då levererar man inte. Regeringen är ytterst ansvarig för att Sverige skickar hbtqi-flyktingar i döden, ofta på tvärs mot gällande lag. När över 90 procent av besluten är rättsosäkra borde inte regeringen känna sig stolt över sin hbtqi-politik. Att bögar nu får ge blod är bra, men i ljuset av situationen för hbtqi-flyktingar blir det inte så mycket att hänga i julgranen.
Acko Ankarberg (kd) medverkar under Pride och talar sig varm för frågorna. Men någon könstillhörighetslag som ger transpersoner rätt till självbestämmande, i linje med vad Europarådet rekommenderar och samtliga nordiska grannländer har, det syns inte på horisonten. Under en borgerlig regering ska tydligen staten fortsätta att bestämma över medborgarnas könstillhörighet och fortsätta äventyra transpersoners integritet och säkerhet. Som sjukvårdsminister är också Ankarberg ytterst ansvarig för de rekordlånga köerna inom den könsbekräftande vården och de bisarra smutskastningskampanjerna från anti-genusrörelsen mot den. Inte heller där händer det något.
Och sen har vi Liberalerna.
Som gärna hävdar att de verkligen vill en massa. Och som sitter på den ministerpost som är ytterst ansvarig för hbtq-frågor. Paula Brandberg hävdade i höstas att frågan om omvändelseterapi var prioriterad. Nu, när det visat sig att regeringen inte tycker att det ska bli brottsligt att försöka tvinga, manipulera eller övertala hbtq-personer att lära sig förneka sin sexuella läggning eller könsidentitet, ja då är hon tyst. Lika tyst som hon är om haveriet med könstillhörighetslagen eller den rättsvidriga hanteringen av hbtqi-flyktingar.
Lika tyst som hela regeringen är inför den gigantiska rosa elefanten i rummet. Sverigedemokraterna. Det parti som driver homofob propaganda sedan åratal, något som ingen var omedveten om när man ingick samarbetsavtal med dem. Och det parti som återigen bevisat att de inte på något sätt övergett sina rötter, vare sig det omfattar hat mot muslimer eller hbtqi-personer.
När de sedvanliga hatiska utspelen mot pride och hbtqi-personer för ovanlighetens skull träffar även Moderaterna så blir visserligen Billström så upprörd att han begär en ursäkt. Men mer än så begär varken Billström, som raggade personkryss som öppen hbt-kandidat i en annan tid, eller Moderaterna. De har inga problem med att dela kansli med ett parti som utmålar både sagostunder med drugor och kollon för transbarn som utövad pedofili. Söders sätt att först anklaga Pride för pedofili och sedan sprida tid och plats för ett eftermiddagsdisco för transbarn i mellanstadieålder till sina tusentals våldsamma följare inom extremhögern har de inte heller kommenterat.
Så, vad gör egentligen M, L och KD på Pride? Är de mest där för att dela ut reklam, dricka champagne och synas?
Och varför ställer alla vi andra inte lite högre krav än så? Vill vi att Pride ska vara en tummelplats för partipolitisk pinkwashing, måste de inte faktiskt leverera politiken de talar om också? Och ska politiker som samarbetar med fascister verkligen få marknadsföra sitt varumärke i Pridepark?
