I stora delar av Sverige har semesterveckorna präglats av regn och mulna skyar. När vi inte pratar om det usla vädret pratar vi om serierna vi streamar, och samtalen om queer-säsongen av The Ultimatum vill aldrig ta slut. För det ÄR en fantastisk säsong med sina fem par bestående av kvinnor/ickebinära/personer som reflekterar över sin könsidentitet, och som bestämt sig för att ett tillfälligt partnerbyte är en bra idé innan man eventuellt gifter sig med sin ursprungliga kärlek. Med allt det drama, alla husdjur och alla stora känslor som queers kan leverera på bara några veckor finns minst sagt underlag för diskussion. Från vem som är allra värst (Vanessa? Mildred? Lexi?) till produktionsbolagets oförmåga att stötta deltagarna i deras uppenbara svårigheter och utsatthet. Och såklart: vilka som borde ha gjort slut och vilka som borde ha gift sig. (Jag håller fast vid samma åsikt här som jag har om de flesta andra realityserier: alla borde göra slut.)
En serie av ett helt annat slag och som också lett till samtal är American Horror Story: NYC. Den elfte säsongen av AHS släpptes för över ett halvår sedan men jag verkar inte vara sist ut med att upptäcka den. Den utspelar sig i New York under tidigt 1980-tal, främst centrerad kring bögar som gillar fest, sex och dekadens. Som anat utifrån årtalet och sammanhanget består ondskan i denna säsong inte enbart av något övernaturligt väsen eller en sadistisk mördare: det amerikanska samhällets förakt för alla som insjuknade i aids är minst lika skrämmande och vävs in i berättelsen tillsammans med styckmord och poliser som trakasserar hbtq-personer. Sexfester på Fire Island, cruising i Central Park, läderbarer, kärlek och pretentiösa kulturevents leder oss stegvis mot en oväntat stark skildring av vad hiv gjorde med vårt queera community och människors liv.
Majoriteten av skådespelarna i AHS: NYC är hbtq-personer, vilket nog bidrar till seriens styrka. Kanske blir hånglen lite hetare, rolltolkningarna lite skarpare, tårarna lite mer äkta. För det är skillnad när en heteroman med begränsad förförståelse ska imitera en bög, och när bögar och bisexuella själva spelar roller av personer som man växt upp tillsammans med, själv varit eller sett omkring sig. Rädslor man haft, begär man känt. Det går att hitta rätt i ord, gester, hållning, blickar på ett helt annat sätt. (Precis som den fantastiska uppsättningen av Arv på Dramaten: hade magi kunnat uppstå om alla inblandade varit heteros utan erfarenhet av queera liv? Nej, jag tror inte det. Centrala nyanser hade missats.) När det kommer till transpersoner i AHS är det en lättnad att transkvinnor spelas av just transkvinnor, och inte av någon cisman som klär ut sig till kvinna. Eller ja, det är egentligen bara en enda transkvinna som har repliker. För AHS: NYC skildrar inte bredden av hbtq-communityt utan fokuserar allra mest på vita cismäns liv. Och framförallt deras död.
AHS: NYC levererar stress och panik över läskiga mördare och gråt över förstörda liv. Mardrömmarna som jagar dig efteråt handlar minst lika mycket om blodiga mord som förlorade älskare och vänner, och ett samhälle som svek. Jag tycker att du ska se den.
Och om du mot förmodan inte sett The Ultimatum: Queer Love än – gör det.
Efter att ha sett dessa två serier finns det samtalsämnen för resten av sommaren, oavsett väder.
