SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) har sammanställt forskning kring ånger och detransition. De poängterar att ånger och detransition inte är synonymer, och att det går att ångra ett enskilt ingrepp (till exempel för att resultatet inte blev som förväntat) utan att ångra transitionen eller ha en förändrad syn på den egna könsidentiteten. I översikten påpekas även att orsakerna till detransition kan vara flera, och att sociala faktorer kan spela in.
Det finns mycket att säga om översikten. En sådan sak är att en av riskfaktorerna för ånger som har identifierats är “ålder över 30 år vid det första kirurgiska ingreppet”. Det vill säga: det är vanligare att uppleva ånger om man INTE var under 30 år första gången man genomgick kirurgi.
Ironin i det hela är att vi har ett antal debattörer och politiker i Sverige som – utan stöd i forskning – vill införa en åldersgräns på 25 år för könsbekräftande vård. De menar att personer under 25 år inte är vuxna rent kognitivt. Om vi ska ta hänsyn till deras argumentation och det som framkommer genom SBU, då har vi en lucka på fem år där det passar allra bäst att genomgå kirurgi. Det kan bli stressigt.
Andelen som upplever någon typ av ånger varierar mellan 0 och 4 procent i studierna som SBU tittat på. Ångern kan vara konstant eller periodisk, och det är inte synonymt med att ångra sin transition. Ålder över 30 år är alltså en faktor som antas öka risken något för att känna ånger men mer kunskap behövs. Det ska inte användas som ett argument för att neka personer över 30 år vård.
Något som till viss del är kopplat till ålder är att vi behöver prata mer om och ge personer möjlighet att reflektera kring relationer. Hur ens transition tas emot av omgivningen spelar stor för många transpersoner, oavsett ålder. Men för den som är 35+ kan det oftare finnas barn med i bilden och/eller en partner som man har byggt ett liv tillsammans med. Om barn och partner har svårt att acceptera ens transition kan det göra att man återgår till att leva som ett kön man inte identifierar sig med. Det kan vara mer skrämmande att förlora sin familj än att behöva leva med konstant könsdysfori, trots att det tär på ens psykiska hälsa.
Förutom samtal om relationer finns det en hel del att ta i beaktande i kontakten mellan kirurg och patient.
Alla människor som står inför beslut om kirurgi måste få tydlig information om potentiella risker och komplikationer för att minimera risken för ånger eller besvikelse. Man måste få en klar bild av det förväntade resultatet, olika kirurgiska alternativ och hur mycket tid som krävs för eftervård.
Men det räcker inte med att kirurgen förklarar det praktiska. Det finns mycket annat att ta hänsyn till, som vilken metod som passar bäst givet ens förutsättningar och önskemål. I våras lyssnade jag till en föreläsare från USA om olika metoder för penisplastik och vikten av att hitta rätt metod för den individuella patienten. För att få en tydlig bild behöver läkaren ta reda på hur det gått vid eventuell tidigare kirurgi, hur viktigt det är för patienten att kunna stå upp och kissa, om man vill använda sin penis sexuellt och i så fall hur, om man har en historik av att må väldigt psykiskt dåligt efter kirurgi, hur man känner för hudtransplantation från olika delar av kroppen osv. Några av de vanligaste komplikationerna vid penisplastik är kopplade till förlängning av urinröret. Men om patienten är nöjd med att sittkissa kan man föreslå att låta bli att göra en sådan förlängning och därmed helt undvika dessa komplikationer. För en del känns däremot möjligheten att kunna ståkissa oerhört viktig. Om personen även är införstådd med den förhöjda risken för komplikationer kan givetvis urinrörsförlängning göras.
Slutsatsen av allt detta är: ge vårdpersonal tillräckligt med tid och resurser för att alltid kunna möta personer där de är. Och kanske även skicka somliga kirurger på en grundkurs i kommunikation? För jag tror att vi är rätt många som noterat att såväl social som pedagogisk förmåga inte alltid går hand i hand med förmågan att hantera en skalpell.
