I Sverige förbrukas, enligt GeBlod och Blodcentralen, en blodpåse i minuten, dygnet runt, året om. Invånarna uppmanas att ge blod, i semestertider minskar antalet blodgivare markant och i vissa delar av landet är blodbristen akut. Risken är att man under perioder måste ställa in planerade operationer för att blodet ska räcka till livsuppehållande vård.
Dagens regler för blodgivning kräver att gruppen MSM (män som har sex med män) lever i celibat, så kallad karenstid, i 6 månader för att kunna ge blod. Samma regel tillämpas också på de som är i fasta, monogama relationer. Vi menar att gruppen MSM diskrimineras i detta hänseende och vi är övertygade om att mer inkluderande regler skulle leda till större tillgång till blod. Med andra ord finns det tillgång till friskt blod som går förlorat på grund av fördomar och ett regelverk som inte är i enlighet med dagens kunskapsläge.
I ljuset av ökade kunskaper kring blodgivning ser vi hur flera länder senaste tiden har anpassat sina regler efter en mer evidensbaserad urvalsprocess för nya blodgivare. Tyskland, USA, Storbritannien och Kanada är exempel på länder som senaste tiden tillämpat individuell riskbedömning som innebär att det är den individuella risken för exponering av blodsmitta, och inte den sexuella läggningen, som avgör om man är lämplig för bloddonation. I Australien får MSM donera blod om de haft sex med en och samma partner eller haft en karenstid i tre månader. I Israel frågar man inte om samkönat sex vid blodgivning, men uppmanar alla som vill donera blod att vänta tre månader efter sexuell riskexponering, såsom oskyddade samlag, samlag med en ny partner eller har haft sex med flera partners. I Nederländerna pågår processer för att införa individuell riskbedömning. Men vi ser tyvärr att Sverige har halkat efter i denna utveckling.
De strama reglerna för gruppen MSM bottnar ofta i argumentet att denna grupp är överrepresenterad gällande förekomst av HIV-infektion. Vi hävdar dock att det handlar om fördomar som grundar sig i 80-talets inställning och dåvarande kunskaper om HIV och AIDS, och då begränsningar var nödvändiga för att inte riskera att sprida sjukdomen vidare. Men det var då och det har hänt mycket sedan dess. Kunskapen kring HIV och AIDS har ökat, verkningsfulla bromsmediciner har utvecklats och användandet av förebyggande medicinering, så kallad pre-expositionsprofylax (PrEP), används i allt större utsträckning. Allt donerat blod testas dessutom för blodsmittor och de HIV-tester som används idag räknas som tillförlitliga 6 veckor efter smittotillfället, den så kallade fönsterperioden. Vi menar därför att karenstiden för MSM är oproportionerligt lång i förhållande till den riskminskning den förväntas ha och dessutom saknar vetenskaplig förankring. En karenstid är rimlig att ha men bör anpassas efter individuell riskexponering och inte sexuell läggning.
Enligt FHM lever närmare 8 100 personer i Sverige med en hivinfektion, och cirka 450 personer diagnostiseras årligen. Majoriteten har fått viruset genom heterosexuella kontakter utomlands, vilket visas i nedanstående tabell gällande år 2022:
Om man ser till utvecklingen av antalet diagnostiserade under åren 2013-2022 så ser den ut enligt följande:
Det kan med andra ord konstateras att antalet MSM som diagnostiserats med HIV och har fått infektionen i Sverige har legat på ungefär samma nivå som för heterosexuella kontakter. Vidare kan vi se att antalet MSM som fått infektionen utanför Sverige är färre än antalet personer med heterosexuella kontakter, och att antalet nya smittor inom heterosexuella kontakter ökat markant under de senaste åren.
Genom att generalisera och betrakta alla sexuella kontakter mellan män som riskbeteende är inte bara diskriminerande utan också föråldrat – man lägger inte fokus på individens risk och bortser från att MSM är en heterogen grupp där riskexponeringen kan se olika ut. Dagens regler piskar med andra ord på det stigma som fortfarande existerar kring HIV. Dessutom visade en studie på att ett mer inkluderande och tydligare regelverk ökade följsamheten till de regler som finns och på så sätt ökade säkerheten vid blodgivning.
Folkhälsomyndigheten (FHM) fick år 2022 i uppdrag av regeringen att sammanställa kunskap från andra länder som tillämpar individbaserad riskbedömning. Återrapporteringen av uppdraget visar att inget av länderna som ingått i studien rapporterar någon större ökning av transfusionsöverförd blodsmitta efter övergången. Vi välkomnar resultatet av detta nya kunskapsunderlag, och hoppas självfallet på att Socialstyrelsen utifrån detta också ändrar sina riktlinjer till att bli mer evidensbaserade.
Med hänvisning till ovanstående vill vi därför framföra följande:
- Individuell screening skulle vara lika säkert som dagens regler och leda till fler blodgivare
- Regler för blodgivning ska vara evidensbaserade och proportionerliga i relation till dagens kunskapsläge. Därmed kan vi också öka acceptansen för dessa, förbättra följsamheten bidra till en mer patientsäker blodgivning
- Befintligt regelverk bidrar till att upprätthålla stigma kring HIV bland MSM och en ändring till individbaserad riskbedömning skulle leda till ökad acceptans och bättre följsamhet av reglerna
