En gång när ungarna var små lekte jag Ulf Lundell och sa högtidligt ”en dag så ska ni stå bredvid mig i solen och veta vad det är jag har slagits för” och de såg på mig med en sån där blick som bara barn kan ha när de inte förstår vad man säger. Det hände inte så sällan. Jag har svårt med bebisspråk och det där med solen och kampen lät bra. När allt stret har lönat sig ska vi stå sida vid sida i ljuset och njuta av värmen.
Det finns en svartvit bild på mig när jag inte är mycket äldre än vad ungarna var då jag lajvade Lundell. Jag kastar en sprayburk i luften, vars innehåll jag just tömt mot väggen bakom mig. ”Kämpa för kärleken” var budskapet jag ville förmedla till världen. Lite gulligt, men också ett framtidsvarsel och en profetia som hette duga. I över fyrtio år har min kamp kretsat kring det där klottret.
Den första kärleken hade just drabbat mig med full kraft och jag ville med min tonåriga frenesi ut och frälsa världen, (läs världens kvinnor som inte förstod vad de gick miste om), medan världen ville frälsa mig från kärleken. Vart vi än vände oss så blinkade röda stoppljus och varningstrianglar som sa att vår kärlek var fel, ful, äcklig. Eller snarare vår sexualitet. Kärleken var bara patetisk, tveksamt förresten om den ens gick att kalla för kärlek. Den var i alla fall inget någon trodde på. Jag minns när tidningarna började använda begreppet ”homosexuell kärlek” och att det ändå kändes juste, att media (heterona) kopplade ihop ordet kärlek med såna som oss, även om den naturligtvis måste särskiljas från Den riktiga kärleken mellan man och kvinna. Det var mot bakgrund av detta, sjukdomsstämpeln och orättvisorna, som jag greppade den där sprejburken. Kärleken kunde aldrig vara självklar utan måste kämpas för. Rätten att älska krävde kamp.
Så oavslappnat. Så ängsligt. Så oskönt.
Att hålla handen på stan blev ett statement, att kyssas en provokation (bögar muckade, flator var cock-teasers), vår kärlek ständigt i bjärt kontrast till hetronas. När jag bjöds in i teve att tala om oss måste alltid en ”motståndare” ges talutrymme. Vi fick inte stå oemotsagda. Vår kärlek, (för den var vad vi sökte förståelse för) måste i alla händelser ifrågasättas.
Trettio år senare får jag frågan i en tevestudio ”Vad är internaliserad homofobi egentligen?” Frågan tar en evighet att besvara. Att jämt betvivlas, skärskådas, bredvid allt det andra uppenbara som ingen av oss över 40 kan ha undkommit. Sånt sätter sig, kletar fast. Som ett berg av bajs.
”Den första kärleken hade just drabbat mig med full kraft och jag ville med min tonåriga frenesi ut och frälsa världen, medan världen ville frälsa mig från kärleken”
Skriv om kärlek, sa redaktören för denna tidning och det här är vad som kommer. Så oinspirerande. Så sorgligt. Faktiskt. Att det inte går att tala om vår kärlek utan att benämna skuggan som följer med den.
Vi borde alla föräras en hjärtmedalj. Alla vi som trots allt detta motstånd och tsunamis av förakt ändå har fortsatt att välja kärleken. Som mot alla odds älskar ändå. Det är så jävla vackert.
Själv bestämde jag mig för flera år sedan: aldrig mer. Inte på grund av uteblivna applåder och fanfarer utan för att jag helt enkelt kände total opepp. Det är ju inte precis parrelationer jag lidit brist på i mitt liv, snarare tvärtom. Nu skulle jag rikta min kärlek mot andra behövande; djur, ungarna, orden, politik, vänner, min gulliga hund som inte nog kan älskas på grund av älskvärdast.
Så händer det ofattbara, underbara, förunderliga, det som för konstnärer och skriftställare är lika åtråvärt som svårfångat; det slumpvisa som är så vidunderligt märkvärdigt att till och med inbitna ateister börjar tro på ödet. Två personer möts och något sker som inte ens vetenskapen kan förklara. Förälskelse uppstår. Det är magi, på riktigt, och en nåd att få uppleva. Jag står i solen och vet precis vad det är jag har slagits för.
