Loren Rex Cameron (28 augusti 1959 – 18 november 2022) har gått ur tiden. Kanske är han bortglömd av många, kanske har andra tagit hans plats i folks medvetande. Hans död välte hur som helst inte internet, utan det hann gå ett halvår sedan han dog innan en artikel om hans frånfälle dök upp i en Facebookgrupp.

Även om presentationen ”fotografen och författaren Loren Cameron” klingar obekant för många är det nog betydligt fler som känner igen några av hans mest kända bilder. Som självporträttet där han står naken, i en klassisk bodybuilder-pose, med typiska 1990-talstatueringar (svarta tribals) på armar, lår och bringa, och injicerar testo i sin sätesmuskel. Bilden pryder omslaget på hans bok Body Alchemy: Transsexual Portraits (1996).

Cameron verkade i USA och fotade transpersoner, framför allt transmän. Utöver en mängd självporträtt dokumenterade han transmäns liv i en tid när vi var mycket mindre synliga än idag. Respektfulla skildringar av vardagen och viktiga stunder i människors liv. Ögonblick som ges tillgång till genom communitytillhörighet och tillit, och som är nästan omöjliga för utomstående att fånga.

Första utställningen skedde i San Francisco 1994 och Cameron hyllades för att han gav allmänheten inblick i transpersoners liv. Men kanske är hans största bedrift och det som verkligen förändrade världen att han gav fler transmän tillgång till representation, inspiration och spegling.

Några gamla hjältar har svängt rejält i sina åsikter och gått från inspirerande förebilder till problematiska individer som sprider unkna åsikter (inte minst före detta transikonen Buck Angel som – i mitt och många andras tycke – helt tappat det på gamla dar.) Inför den här krönikan googlade jag för att se om Cameron sagt något kontroversiellt, men enligt Google var Cameron ett gull som älskade sina hundar och en kämpe vars arbete gjort monumental skillnad i andra människors liv. Inget annat. Jag hoppas att Google har rätt.

I artiklar om Camerons liv framträder en bild av ett liv med utmaningar. En av hans systrar berättar att han levde isolerad under de sista åren, med både hjärtproblem och psykisk ohälsa. Först gör det ont i hjärtat att ännu ett svårt livsöde läggs till vår historia. Min första impuls är att leta vidare i andra texter. Vill att någon ska säga att hans syster inte vet vad hon pratar om, att han förvisso hade det tufft en period men att han sedan fann ett sammanhang och en väg till att vara lycklig. Men jag insåg snabbt absurditeten i det. För sanningen är ju att många människor lever svåra liv. Att försöka hävda något annat och bara lyfta fram solskenshistorier är både verklighetsfrånvänt och kontraproduktivt.

För att vara en förebild och en hjälte behöver man varken vara frisk eller lycklig, utan tvärtom är psykisk ohälsa och ensamhet något som många av oss upplever. Allt detta gör Cameron bara ännu mer relaterbar. Men oavsett om man kan relatera till hans liv eller ej: han en viktig röst i vår historia och hans livsverk lever vidare. Inte bara i människors minnen och genom hans böcker som står i bokhyllor runt om i världen utan också genom alla nya människor som upptäcker hans fantastiska bilder för allra första gången.