Som cisperson kan det vara lätt att tro att det förakt som många transpersoner möter inte rör en själv. Men den konservativa, queerfientliga våg som slår mot transpersoner i både Europa och USA nöjer sig inte med att begränsa vård för unga transpersoner, stänga transpersoner ute från idrottshallar, häckla transpersoner i media och göra det svårt för transpersoner att ändra juridiskt kön.
I nästan varje kommentarsfält och debatt där det stormar kring transfrågor kritiseras nämligen också lesbiska, bögar, Pride och BDSM. (Nej, de verkar inte ha fattat att bisexuella finns). Allt blandas hej vilt. Du som är homosexuell cisperson kanske känner att transfrågor ligger långt från dig och inte har med ditt liv att göra. Men flertalet av de som föraktar transpersoner föraktar även homosexuella. I deras hjärnor hänger allt ihop och är del av en förkastlig värld som är ett hot mot alla barns trygghet.
Och de har faktiskt rätt: det hänger ihop. Våra liv utmanar till stor del samma normer och inskränkta föreställningar om världen. Som normen om att det bara finns två kön och att dessa ska begära varandra. Normen om att barn alltid blir till i en tvåsamhet genom heterosexuellt samlag. Att män ska vara manliga på ett visst sätt (och förkasta allt feminint) och att kvinnor ska vara kvinnliga på ett annat sätt. Att könsuttryck ska följa en binär mall.
Men det slutar inte där utan allt som bryter mot den snäva mallen om vita, binära och sekulära cispersoner riskerar att framställas som främmande, farligt och något som ska begränsas.
Den som inte märkt av detta i sociala medier, debatter och riksdagsmotioner de senaste åren är lyckligt lottad – men också fast i en filterbubbla. Ett exempel är alla negativa kommentarer på den bön Svenska kyrkan delade på sociala medier på Trans Day of Visibility: “Gud, jag ber för alla transpersoner som lider, som förtrycks, som dödas. Jag ber för dem vars namn jag aldrig får veta, de som har tvingats leva i en lögn. Hjälp mig att verka för en bättre värld, där alla får vara sig själva.” I kommentarsfälten blandades hat mot transpersoner med rasism, homofobi och ilska mot att Svenska kyrkan är alldeles för woke som bryr sig om grupper som systematiskt diskrimineras och trakasseras. Högerextremister, absolut, men också andra med negativ syn på hbtq-personer. (Svenska kyrkan mottog också otaliga positiva kommentarer, och många kränkande kommentarer fick mothugg.)
Folk upprördes även över att Svenska kyrkan bad för transpersoner som grupp när en transman några dagar tidigare mördat flera barn i en skolskjutning i USA. Att det skett över 1300 skolskjutningar i USA de senaste 20 åren och att förövaren nästan alltid är en cisman spelade ingen roll för kritikerna: logiken var att om en enda transperson begått ett brott så förtjänar ingen transperson respekt, i alla fall inte de närmsta veckorna. En person försvarade sin åsikt med att det vore lika osmakligt att be mot rasism och islamofobi om en muslim begått ett terrorbrott. Men det är ju tvärtom: diskriminerade grupper möter ofta mer hat när någon tillhörande minoriteten i fråga utfört en negativ handling. Det är särskilt viktigt att ta avstånd från och säga emot, exempelvis vid rasism, just då.
Att vara queer innebär inte att vara förskonad från att bidra till utsatthet och förtryck. Vita queers kan vara rasister, och homo- och bisexuella cispersoner kan vara transfober. Men många ser hur förtryck hänger ihop. I Storbritannien finns en stark rörelse mot det transhat som sprids av ett antal homo- och bisexuella cispersoner. Exempelvis har The Dyke Project bildats som en protest mot de lesbiska ciskvinnor som vill stänga ute transpersoner från lesbiska rum. The Dyke Project konstaterar att vi är starkare tillsammans, och att transpersoner inte är ett hot eller ett utraderande av lesbiskhet.
Svenska kyrkans bön har mötts av kritik om att det är lätt att göra ett inlägg på sociala medier, och svårare att förändra strukturer och göra skillnad i transpersoners liv på riktigt. Men ändå. Det är inte i alla länder som stora religiösa aktörer tar ställning för transpersoners rättigheter.
Och i en tid när tonläget hårdnat är sammanhållning och solidaritet rätt väg att gå. Tillsammans mot det som skapar utsatthet.
