QX Ledarstick: ”När är gränsen nådd för regeringspartierna?”

När Sverige hotas av lågkonjunktur som garanterat kommer drabba de mest ekonomiskt utsatta, matpriserna stiger och medan vi står inför ett säkerhetshot som vårt land inte upplevt sedan andra världskriget… då är Sverigedemokraterna osedvanligt osynliga. Möjligen är de rådvilla eftersom invandring varken kan användas som förklaringsmodell när det handlar om lågkonjunkturen, de höga matpriserna eller Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Istället, kanske för att trots allt se till att vara synliga, har ledande Sverigedemokrater använt sina sociala plattformar till att förfasa sig över sagoläsande dragqueens som påstås ”sexualiserar” barn och sprida lika absurda, men likväl farliga, konspirationsteorier av gammalt snitt; ”svenskarna” bli snart minoritet i sitt eget land och ”islamiseringen” pågår i lönndom.

Det senare levererade i veckan ordföranden i riksdagens justitieutskott, Richard Jomshof. Placerad på den positionen, med det centrala ansvaret, som resultat av det nära samarbetet med Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Tre partier helt medvetna om hans och hans partis generaliserande och nedsättande syn på inflyttade, deras barn och barnbarn.

Att Sverigedemokrater sprider grava lögner om hbtq-samhället, om inflyttade i allmänhet och muslimer i synnerhet är inget nytt. Den identitetspolitik som de alltid drivit gör dem helt fixerade vid Nation, Kön och Familj. Just med stora bokstäver och avgörande för att någon skall tilldelas godkänd identitet.

Så lät det redan när partiet bildades ur den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt med den nygamla idé de fortfarande torgför med en perverterad uppdelning av det svenska folket i olika ”nationer”. Ett idéarv direkt hämtat från nationalsocialismen och fascismen med dess kombination av att hävda ”folkmajoritetens” rätt över minoriteter. En ideologi formulerad i deras principprogram som fick tidigare vice talmannen Björn Söder att tala om judar eller samer som tillhörande andra ”nationer” och därmed inte kan anses tillhöra den ”svenska nationen”.

Under Jimmie Åkessons ledning har de genomgått en yttre förändring för att putsa bilden av deras politik som rasistisk, homohatande och misogyn, allt för att bli accepterade in i den politiska värmen och där hitta stöd för att genomdriva sitt nationalistiska projekt.

Att det finns ett antal procent av svenskarna som delar de ”nationalistiska” idéerna partiet står för är inget konstigt. De har alltid funnits där och de kommer alltid att finnas. Men att andra partier nu ger dem plattform och utrymme är problematiskt för hbtq-samhället, för till Sverige inflyttade i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Bara de samtida exempel borde göra att allt politiskt samarbete med Sverigedemokraterna var uteslutet för demokratiska partier. De partier som inte har ”folkmakt” som ideal utan omfamnar och försvarar den demokratiska utveckling som formats ur erfarenheterna från Stalins och Hitlers terrorregimer.

Idéer om att folkmajoritetens rätt att styra utan balanserande kontroll från domstolar, fria medier och demokratiska regler sprids nu som en löpeld världen över med allvarliga konsekvenser för de liberala demokratierna och länders minoriteter.  I Trump och DeSantis-lägret i USA, i Netanyahus Israel, i Modis Indien och så nära som i Polen, Ungern och Ryssland.

Historiska erfarenheter av vad hets mot och lögner om minoriteter kan leda till gjorde för bara ett tiotal år sedan samarbete med Sverigedemokraterna omöjligt. Nu har tre partier valt att acceptera och gå i god för dem. Det gör dessa tre partier medansvariga till den hets och de lögner som bland annat Jomshof och Söder sprider. Att de mörka delarna i partiets politik passerar utan annat än överslätande och tama kommentarer från de tre regeringspartierna befäster dessa partiers ansvar.

Stödpartiets negativa syn på vindkraft får regeringspartierna att omedelbart och ljudligt reagera. Hetsen mot muslimer får passera. Det i sig är en signal värd att notera för Sveriges minoriteter.

Det höjda tonläget mot hbtq-samhället och muslimer är såklart politisk taktik. De vill, så som denna text, att fokus skall riktas på deras muslim- och bög-hat och få bred synlighet i frågor där de uppfattar sig ha sina sympatisörer med sig .

Så nej.  Det är inte Åkesson och hans partivänner som vi nu behöver ödsla energi på att ställa till svars. Det är Kristersson, Busch och Pehrson som är svaret skyldig om hur de kan acceptera ett helt ogenerat hbtq-föraktande parti som sprider lögner och hat mot minoriteter. De har hittills, för att få och få behålla regeringsmakten, valt att acceptera en ulv i sönderfallande fårakläder.

Frågan är hur långt Sverigedemokraterna får sprida lögner, ifrågasättande och hets mot transpersoner, dragkultur och muslimer utan att regeringspartierna tycker att gränsen är nådd. Det är signaler viktiga att lyssna till och dra politiska slutsatser av.