En vecka efter att jag tilldelats homonas Nobelpris, Årets hederspris på QX-galan, har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig. Så glad hon blev, tänker ni, det där lever hon länge på. Nej, jag ligger vaken om nätterna och håller det tal jag inte höll.
Om jag vetat i förväg så hade jag levererat ett känslosamt och långt sådant, ett riktigt storkukslugnt- överklassmässigt tacktal med pauser på rätt ställe, smakat på orden, stannat upp, låtit blicken svepa över ett fullsatt Cirkus, tagit in rummet, ja riktigt TAGIT rummet, ägt stunden.
Inte som nu; rusat som en galen tjur och kastat mig upp på chefredaktör Anders Öhrman som ett litet barn som just fått en kattunge av sin pappa på julafton.
Jag har ingen aning om vad jag ska säga, tänkte jag, men springa funkar ju alltid. Kanske kommer jag på något medan jag skenar genom publiken, över scenen och jag förstår om folk trodde att Lindyhoppet som följde var inrepeterat. Ingen vettig människa över femtio spontansprintar framför publik och rullande tevekameror mot prisutdelaren som med diger blomkvast i ena näven och ett pris i GLAS, tungt som en Oscarsstatyett i andra näven och kastar sig upp på en annan oförberedd människa.
För er som inte var på plats eller har sett galan på TV4a kan jag berätta följande: efter att ha grenslat Anders Öhrman låste jag fast benen, klamrade mig fast om halsen som en panikslagen apa eller skeppsbruten vid en boj. Till sist måste han ju skaka loss mig.
Jag hade fortfarande ingen aning om vad jag skulle säga. Hjärnan vägrade all form av samarbete.
I motiveringen nämndes både penna och patos. Jag antar att det handlade om texter och krönikor i denna tidning, för mina år inom gaypress, för böckerna och kampen för mänskliga rättigheter. För det är ju egentligen vad både våra homogayochqueerstrider och de feministiska ansträngningarna hela tiden handlat om.
När Jon Voss (i ett filmklipp, det sändes inte på teve) sa att jag på 80-talet lärde bögarna att ”lesbisk kärlek inte var porr” så var det inte riktigt sant eftersom de inte behövde tas i tukt på den tiden, de hade stenkoll, men sant var att jag ”tveklöst tog ställning för ”bröder som drabbats av hiv och aids” och när han sa det då bröt jag ihop lite. Åttiotalet sköljde över mig.
Ja, jag och andra flator ställde oss självklart på våra bröders sida men bröderna ställde sig också tveklöst på sina systrars. När en våldtäktsman härjade i de södra förorterna stod Janne och jag i armkrok Farsta tunnelbana och lärde ut feministiskt självförsvar för att dagen därpå blocka Aidsdelegations entré tillsammans med andra aktivister i nystartade Act Up Stockholm. Jag gick basutbildning på Noaks Ark, skrev artiklar och arga krönikor om bastuklubbsförbud och stigmatiseringen av hivpositiva och mina bögisar slöt upp runt våra 8e mars-demonstrationer och på natten välkomnade de oss till sin hemligaste separatistklubb. För så var det: när vi inte skrev eller stred – så söp vi. Alltid tillsammans. Vi andades, levde och skålade party och politik. Vi knöt nävarna i prideparader världen över, vi vevade mot nazister, käftade emot bigotta bakåtsträvare i debatter, folkbildade och bar varandras kistor.
Jag hade velat tacka varenda en av er. Ni som inte längre finns kvar. Ni som var med då och fortsätter hänga i. Ni som inte var med då men som går emot strömmen idag och skriker nya slagord. Alla ni som fattar att saker och ting hänger ihop. Att drugor, transpersoner, bin och homogayqueera personers kamp är gemensam och att vi delar den med rasifierade, kvinns och ickebinära och dem och den och hen och han och hon och alla andra som tar sig rätten att definiera sig själva.
Jag hade också velat tacka cisheteron som backat oss. Då och nu. Jag hade velat tacka mina väninnor som vid QX:s galor, också i år, bistår en gammal flata med både smink och styling. Om jag bara vetat innan hade jag berättat för publiken att bakom varje framgångsrik flata står en heterokvinna och klär på henne. Och bakom varje heterokvinna står en flata redo att hjälpa henne av med kläderna.
Vill ni veta vad jag sa till sist i det där ”talet” så får ni kolla på play. Själv har jag hämtat mig och känner djup tacksamhet både över utmärkelsen- och hur långt vi har kommit. I den meningen delar jag priset med många, många andra. Så tack QX och alla ni som gör den här världen roligare, glittrigare och mer kärleksfull. För det jag skrek innan jag äntligen klev av scenen kom i alla fall från hjärtat: jag älskar er! Jag älskar er!