Satirtidningen The Onion har publicerat en briljant artikel med rubriken “It Is Journalism’s Sacred Duty To Endanger The Lives Of As Many Trans People As Possible”. Alltså: “Det är journalistikens heliga plikt att riskera så många transpersoners liv som möjligt”.
I artikeln beskriver The Onion hur nyhetsrapportering kring transfrågor bör gå till, med fraser som “Det handlar om att ställa de svåra frågorna och ignorera de svar du inte gillar, och sedan erbjuda vilseledande bevis för att leverera förutbestämda redaktionella slutsatser” och “Vi förblir dedikerade till att hitta de infallsvinklar som bäst uppmanar till att ifrågasätta transpersoners grundläggande rättigheter, och vi kommer att använda samma vinklar om och om igen i hopp om att denna upprepning får transpersoner att lida”. Genial som satir, men samtidigt skrämmande.
Texten belyser den utveckling vi sett i flera medier. Gissningsvis finns kopplingar till brevet där omkring 200 skribenter reagerat på New York Times ensidiga och okunniga rapportering i transfrågor, där språk och perspektiv är tydligt negativt vinklade, och stundtals präglade av tveksamma källor och konspirationsteorier om transpersoner.
Det är oroväckande att redaktioner i såväl Sverige som andra länder regelbundet ger antitransrörelsen utrymme till att sprida osanningar. Ett annat stort problem är att majoriteten av journalister saknar grundläggande kunskap om trans, vilket leder till undermåliga reportage, brist på konsekvenstänk och extremt märkliga vinklingar.
Jag har hjälpt ett antal svenska journalister med grundläggande research. Lagt ner många timmar på att förklara basic saker, som att inte alla transmän är maskulina eller vad ickebinär innebär. Men i slutreportaget märks tyvärr inte detta.
Jag har blivit intervjuad av personer som skriver stödord istället för att spela in och försöker minnas på ett ungefär vad jag sa trots att de inte förstår. Eller spelat in men ändrat mina citat för att passa den vinkling de på förhand bestämt. Eller så har jag låtit för nyanserad när de vill ha citat som är tillspetsade. Då hittar de på saker jag inte sagt.
“Vi skriver ett reportage om trans. Kan du hjälpa oss att hitta en tjej som vill bli kille, gärna någon som har självmordstankar och bor på landsbygden? Hon ska få tycka till om den nya könstillhörighetslagen.” Förfrågningar av detta slag skickar svenska journalister regelbundet till transrättsorganisationer. Det läggs en absurd beställning och sura miner när de inte får en ung person serverad.
Oftast vägrar jag nämligen förmedla kontakt till unga transpersoner. Inte minst eftersom många journalister avhumaniserat transpersoner: de vill ställa grova och intima frågor, felköna, ifrågasätta, kräva en tonåring på svar på frågor som “varför ökar remisserna till köndysforiutredning?”, och sedan fläka ut personens liv i ett taffligt skrivet reportage. Ofta möts reportaget av våg av näthat utan att ansvarig utgivare tar ansvar för att moderera. Journalisten känner sig nöjd med klicken och debatten som artikeln generat, utan en tanke på konsekvenserna för den som intervjuats.
Att journalister hittar på citat är under all kritik, men där finns i alla fall makten att kräva att få se texten, och dra tillbaka sin medverkan om det visar sig att journalisten vill fabricera istället för att följa de pressetiska reglerna. Bristen på research och källkritik är dock svårare att påverka.
En annan utmaning är att det görs rubriker av något som är väldigt ovanligt – eller som inte ens hänt. En berättelse om en ung person som trodde att hen var trans, påbörjade könsdysforiutredning, men valde att avbryta utredningen eftersom hen insåg att hen är cis borde ha minimalt med nyhetsvärde. Men vissa journalister drar sig inte för att öka på allmänhetens okunskap och rädsla med vinklingen “men TÄNK OM hen hade fullföljt utredningen och TÄNK OM hen fått diagnos och TÄNK OM hen hade genomgått vård som hen sedan ångrat?”. Trots att inget hänt.
Tveklöst finns det seriösa journalister, som respekterar den personliga integriteten, ger korrekta nyheter och inte hittar på citat. Men det är tydligt att alldeles för många svenska journalister måste bli bättre på sitt jobb. De håller inte måttet.
