Nästan alltid när jag tar del av inslag om personer som valt att inte skaffa barn hamnar fokus på friheten i att kunna resa bort när som helst, lägga pengar på drinkar eller sova länge på helgen. Gång på gång upprepas budskapet om att det barnfria livet är meningsfullt. Det understryks ofta med att visa att personen som skildras har ett stort engagemang i någon fråga, fördjupar sig i sina intressen och har ett allmänt toppenliv.
Det låter ljuvligt med drinkar och hobbies men jag saknar andra perspektiv. Till exempel människor som känner att livet är meningslöst men som är rätt säkra på att en bebis inte är det som fattas. Eller människor som inte har fullt upp och gör tusen saker utan bara lunkar på i ett liv utan spontana weekend-resor eller mängder av energi.
Det är inte ovanligt att det presenteras resultat från olika studier som visar att personer utan barn i högre utsträckning är nöjda med sina liv. Eller att som barnfri behöva betona att man visst älskar barn eller att man inte alls är omogen eller egoistisk.
Men det är klart att jag förstår att vi behöver normalisera barnfriheten. Visa att folk är nöjda och mår bra, och att en avkomma inte är den enda meningen med livet. Att vi är många som – om än av olika skäl – valt ett liv som inte inkluderar föräldraskap utan att vara omogna eller rädda för att ta hand om någon annan. Och jag förstår också att det för en hel del ofrivilligt barnlösa kan vara viktigt att lägga fokus på annat och att lyfta fram allt som är värdefullt i livet för att må bra. Men bilden som upprepas är alldeles för ensidig.
Spontant tänker jag att det väl vore toppen att även visa upp folk som är omogna och egoistiska, och som själva känner att det de hade varit direkt olämpliga som föräldrar och därmed lät bli att få barn. Det vore väl inte så tokigt om fler tänkte så? Jag funderar också på pratet om biologiska klockor och att vi människor skulle ha en medfödd instinkt att föröka oss, eftersom det handlar om människosläktets överlevnad. Men med tanke på att människorna överbefolkar jorden, borde i så fall inte att allt fler av oss istället få instinkten att inte föröka sig, och på så sätt värna om artens fortlevnad? Om vi nu ska prata om instinkter.
Många hbtq-personer slipper omgivningens påträngande frågor och starka förväntan om att skaffa barn. Där heterosexuella cispersoner i större utsträckning behöver förklara sig kan hbtq-personer oftare komma undan pressen (men inte alla såklart: för många bisexuella i en olikkönad relation är frågan ofta närvarande). En del av oss som är queers går genom livet utan att ens tänka tanken på att föräldraskap skulle vara vägen till lycka, medan andra tänker på det hela tiden. Jag inbillar mig att det ändå ger en hel del av oss en större frihet att välja vår egen väg, där vi inte formas av en given mall. Men kanske är det så att allt fler, i takt med att det blivit enklare för en del queers att bli föräldrar, känner att barn måste vara meningen med livet? Och självklart finns det hbtq-personer som vill känna förväntan, som vill att andra ska se en som en självklar potentiell förälder.
Sist men inte minst tänker jag på de delar av våra liv som sällan får synas. Klart att en och annan guncle skymtar förbi ibland, men överlag är det en brist på att visa barnfrihet som ändå inkluderar att vara en viktig vuxen för ett barn, vilket är något som jag ser i många queers liv. Att passa sina syskonbarn eller vänners barn ibland och vara alldeles nöjd med det, och samtidigt veta att föräldraskap inte är något för en själv. Vare sig ens liv innefattar vilda resor och dyra hobbies eller är allmänt stillsamt och utan pengar i överflöd.
