I mitt barndomshem fanns inga böcker men jag sökte mig till biblioteket, först till skolans där man undkom mobbare och senare till det stora nere i stan. På bibblan kunde man spela schack, bläddra i Kamratposten, lyssna på musik i apelsinfärgade hörlurar och låna böcker förstås. Allt helt gratis. Trots att jag rätt ofta tillrättavisades så gillade jag tystnaden. Lugnt var det ingen annanstans, inte i skolan och inte hemma och stämningen på bibblan var lika vördsam som i kyrkan. Läsning var viktigt, det hajade man. Ingen bakom lånedisken rynkade heller på näsan över att jag jämt lånade böcker som var långt under min åldersnivå. Långt upp i mellanstadieåldern var jag kvar med Plupp, Lämlarna och Nicke nyfiken. Fantiserade om vida vidder, djur som fattade allt och som jag en dag skulle få läsa sagor för.
Några år senare träffade jag inte en apa utan min första tjej och om sådan kärlek visste jag inget. I hela mitt liv hade jag hört att det bara fanns EN sådan, den mellan kille och tjej. De enda som möjligen kunde ha kunskap om det fanns fler sätt att älska var så klart bibliotekarierna. En dag tog jag mod till mig och ljög att jag behövde en bok för en uppsats i skolan och anvisades till en hylla där några få titlar ensligt stöttade sig mot varandra. ”Åtgärder för bekämpandet av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar”, ”Sommar utan sol”, ”Homosexuell kärlek”. Några decennier senare använde jag scenen i min egen roman Tiger. Berättarjaget Connie, läste liksom jag, på böckernas ryggar och funderade.
”Homosexuell kärlek. Finns sådan? Kärlek alltså? Det känns förbjudet att bara stå i närheten. Böckerna glöder.”
I Socialstyrelsens register var samkönat sex systematiserat med siffran 302 och klassat som en mental rubbning och följdriktigt fanns där en liten skylt med texten ”Sjukdomar”. Det var så jag fick min första kärlek definierad.
Med åren kom en och annan roman om tjejer som gillade tjejer. De var rätt deppiga historier men kärleken fick genom skönlitteraturen i alla fall liv och färg och jag lånade dem alla.
”Jag tror inte för ett ögonblick att Björn Söder är övertygad i sina egna utspel”
När jag själv blivit etablerad författare har förstås biblioteket fått en ännu mer central plats i mitt liv. Biblioteket är ett slags ankare för oss författare, här möter vi läsarna och de får möta oss och förhoppningsvis lära sig något nytt eller åtnjuta en stunds nöje, i bästa fall både och. Oftast helt gratis. Biblioteket vår kanske viktigaste kulturinstitution, en kravlös fristad för alla medborgare.
Anfallet mot Drag Queen Story Hour knockade mig totalt och jag måste säga att den starka reaktionen trots allt ovan beskrivet ändå överraskade mig. Vi i vår värld är ju liksom marinerade i hat, vi avrättas, skjuts på våra klubbar, våra parader attackeras, vi är vana vid sånt här, jag borde verkligen vara beredd vid det här laget.
Jag tror att det var i krocken mellan det hårda och det sköra, fientligheten mot fantasi, de glada barnen och böckerna om att få vara den man vill och älska vem man vill och att livet kan vara fantastiskt och förunderligt, ställt mot dem som inte tycker att det ska få vara så, som det brast för mig.
Men så insåg jag att tårarna var bra, för den dagen vi rycker på axlarna åt att bibliotekarier i Sverige mordhotas för att dragqueens strör glitter över barn och bibliotek så är vi illa ute. Jag grät en flod, sedan snöt jag mig och nu har jag tagit varje tillfälle i akt att lyfta detta på just olika bibliotek under hösten.
Sedan dess har jag också gjort mitt hemarbete med analysen. Jag är övertygad om att SD:s representanter i Trelleborg, Olofström och Kalmar skiter i både drugor och ungarna och jag tror inte för ett ögonblick att Björn Söder är övertygad i sina egna utspel. Han och hans partikamrater vet förstås att ingen endaste unge är dittvingad och att en saga är en saga och att barn i själva verket utsätts för tsunamis av sinnessjuk heteropropaganda, som att tjejer måste hyvla av sig hälarna för att få ligga med en kille.
De vet så klart också att eftersom vi alla överlevt obegripliga historier om svältande barn på fjäll, svavelsticks-barnarbetare utan dojor mitt i vintern, häxor som äter barn eller vargar som slukar mormor så grejar dagens ungar säkert att läsa om någon som känner att hen fötts i fel kropp.
Nej, de håller på så här därför att de har inspirerats av kompisar som vänt demokratin ryggen i länder som Ryssland, Polen och Ungern. Där har de framgångsrikt gjort exakt så, planterat rädsla och skräck i befolkningen inför det som är annorlunda. Det börjar alltid med oss. Vi smittar, barn kan bli som oss om de läser en oförarglig saga om att inte vara som alla andra.
Vårt jobb från nu är att se igenom det egentliga motivet till fixeringen vid kärleksparader, organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter eller en glittrig sagostund och sedan försvara dessa. Krama en bibliotekarie, vakta ett bibliotek, läs en bok och bli lite smartare, hylla alla drugor, lämna barnen i fred, bada i glitter och låt kärleken genomströmma allt du tar dig för 2023.
Uppdaterad 2023-01-10
