En av de tydligaste förändringarna av det nya Sveriges politik är ambitionen att genomföra ett ”paradigmskifte” när det gäller invandringen till vårt land.
Regeringen har med hull och hår köpt stödpartiets hjärtefråga och vill förverkliga snart sagt varje detalj i den.
Att kraftigt begränsa invandringen till landet är något som även Socialdemokraterna skrivit under på.
När SvTs första partiledardebatt hölls i december påpekade Magdalena Andersson nogsamt att S, tillsammans med Mp, minsann var första regering ut att strama åt invandringen. Efter gnabbande om vem som var först med att vara värst så får vi bland annat veta att permanenta uppehållstillstånd helst skall bli tillfälliga för att det nya Sverige skall ha chans att klara integrationen.
När ”paradigmskiftet” nu skall förverkligas är det märkligt att lyssna på hur de som tidigare hyllade öppna armar med upprörda miner och höjda tonlägen försvarar sina kovändningar.
Likt ”Det är bögarnas fel” kämpar nu S, L, KD, M och såklart SD med att skylla allsköns problem i Sverige på att folk vill, eller tvingas, flytta hit.
För att klara sociala problem, brottslighet, arbetslöshet och utanförskap så krävs tydligen också en minskning av antalet kvotflyktingar, ofta de mest utsatta, ofta kvinnor och barn, från 5000 till 900 per år.
Det är ett helt absurt påstående som Sverigedemokraterna mycket framgångsrikt lyckats placera in i regeringens och socialdemokraternas PR-byråformulerade fraser.
Vid kommande partiledardebatt vore det klädsamt om de som då leder den faktiskt pressar SD, M, KD och L. På vilket sätt kommer 4 100 färre kvotflyktingar minska gängbrottsligheten i landet?
Det har uppstått en konsensus i svensk politik, där, som Johan Persson (L) noterade under TV-debatten, kring 80% av riksdagens ledamöter står bakom en stram invandringspolitik.
Motsägelsefullt nog så fortsätter vi ändå ta emot många flyktingar från det av Ryssland krigshärjade Ukraina.
Motivet till att detta, får vi veta, är att de kommer från ett land i närområdet och för att de som flytt antas vilja återvända så fort kriget är över.
Det nya Sverige vill bli av med folk, oavsett om dessa fungerar väl i landet, arbetar, betalar sina skatter, är del i demokratin, bidrar till föreningsliv, nöje, kultur, ekonomi och grannskapet.
Som t.ex Vladimir Medvedev.
En av de som tvingades lämna Tjetjenien efter att förföljelsen av HBT-personer startade.
Visserligen ligger Tjetjenien lite längre bort än Ukraina, men är del av Ryssland som ändå måste definieras som närområde.
Vladimir och hans dåvarande pojkvän kom via Sankt Petersburg hit 2017, hamnade på ett boende för hbtq-asylsökande i Borås. Började arbeta som städare efter fyra månader.
2020 inleder Vladimir ett nytt förhållande med en svensk man. De flyttar ihop och i hemmet finns även varannan vecka den svenske mannens dotter.
När Vladimir tidigare sökt asyl har det blivit ett nej. Han har dock fått stanna tack vare arbetstillstånd.
Men nu har det gått ut och nu vill det nya Sverige, tydligen för att minska utanförskapet, att han skall återvända till Ryssland.
Så fullständigt vansinnigt.
Han kan få komma tillbaka som anknytningsfall eftersom han är sambo med en svensk man. Men först skall han återsändas till Ryssland. Chansen är stor att det nya Sverige därmed kommer bidra till ytterligare en person för Putin att tvångsvärva.
I november kom beslutet att Benjamin Onyebuchi Osundu skall återsändas till det Nigeria som han flytt från.
Benjamin som tvingats fly hals över huvud, efter att nigeriansk media hängt ut honom och hans pojkvän.
2016 kom han till Malmö efter en tuff tid på flykt i Europa.
I Sverige lever han med en man, han har arbete och han har byggt upp en vänkrets.
Men i det nya Sverige är detta helt ointressant. För att klara integrationen och arbetslösheten så måste tydligen även de som har jobb, etablerade partners och vänkrets kastas ut.
Det tycker Magdalena, Ebba, Johan och Ulf. De lägger huvudet på sned medan de beklagar att det blir tufft för Vladimir och Benjamin.
I Sverige har hanteringen av bland annat hbtq+ personer som söker skydd varit under all kritik under lång tid.
En dålig, inhumanitär, känslokall och helt onödig asylpolitik är inget nytt. Men nu skall tumskruven dras åt än mer.
Det skrämmande är att snart sagt hela landet, med alla ”statsmakter” inkluderat media, accepterat idén att det är invandringens fel att det råder social orättvisa i Sverige.
Det är hög tid att bredda sanningen om invandringen och invandrare. Politiker och media bär ansvar att även se alla de fördelar denna och dessa innebär för det goda Sverige.
