RFSL Ungdoms inlägg på sociala medier i samband med den internationella dagen för elimineringen av mäns våld mot kvinnor den 25 november påminde mig om siffror jag sett förut och reagerat på. Och siffrorna har fortsatt poppa upp i min hjärna och väcka tankar.
Det handlar om sexuella trakasserier, närmare bestämt siffrorna från Folkhälsomyndighetens rapport där 41 % av heterosexuella kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier någon gång i livet. För homosexuella kvinnor är siffran högre: 52 %. Och allra högst är den för bisexuella kvinnor: hela 74 % har utsatts för sexuella trakasserier. Även för andra former av sexuella övergrepp och sexuellt våld är bisexuella kvinnor oftast den grupp där allra flest har denna erfarenhet. Det är nästan dubbelt så vanligt som för heterosexuella.
I Folkhälsomyndighetens rapport finns ingen information om förövarens kön men rapporten konstaterar att tidigare studier visat att det är vanligare med en manlig förövare oavsett sexuell identitet på den som utsätts. Det är därmed rimligt att anta att män i mycket stor utsträckning står för trakasserierna.
Rapporten går heller inte in på skillnader inom gruppen bisexuella men i annan forskning ser vi t.ex. att kvinnor som trans och/eller blir rasifierade oftare utsätts för sexuellt våld. Erfarenheter av sexuellt våld är alltså ännu vanligare bland bisexuella kvinnor som tillhör ytterligare andra minoritetsgrupper.
Men hur kommer det sig att bisexuella kvinnor är den grupp som i allra högst utsträckning utsätts för sexuella trakasserier? Folkhälsomyndigheten konstaterar att orsakerna inte är fullständigt klarlagda och att det är komplext. Resonemanget är både kort och vagt. Att fler bisexuella har låg tillit till andra människor presenteras som en förklaring. Fast det kan väl knappast leda till sexuella trakasserier? Möjligen orsakat av att tidigare ha blivit utsatt för sexuellt våld. Men inte tvärtom väl?
Det är många andra som också har funderat på det här, för siffrorna för Sverige är inte unika utan återkommer i statistiken i andra länder. Jag läser en artikel publicerad 2017 av forskarna Johnson & Grove från Lehigh University i Pennsylvania som undersökt varför bisexuella kvinnor i större utsträckning riskerar att utsättas för sexuellt våld. De urskiljer tre faktorer som de menar kan förklara skillnaderna:
- Kulturella stereotyper porträtterar bisexuella kvinnor som konstant sexuellt tillgängliga, vilket gör förövare mer benägna att inte acceptera ett nej. Att berätta att man är bisexuell kan ses som en sexuell invit, eftersom många homo- och heterosexuella tror att bisexuella ständigt vill ha sex med alla man möter.
- Alkohol och narkotika: fler bisexuella har ett riskbruk eller missbruk jämfört med homo- och heterosexuella. Andra människor väljer att utnyttja ens utsatta tillstånd och man kan ha svårare att försvara sig när man är påverkad.
- Bifobiska trakasserier och negativa föreställningar om bisexuella, som Johnson och Grove menar leder till en fientlighet mot och avhumaniserande syn på bisexuella, vilket leder till att människor inte respekterar ens gränser.
Jag tror att det finns ännu fler delförklaringar. Kan det till exempel vara så att bisexuella kvinnor (jämfört med lesbiska) oftare vistas i sammanhang där det finns heteromän närvarande, till exempel fester eller barer? Det ökar risken. Och det är många tjejer som är med om att främmande män kommer fram när man hånglar och frågar om de får vara med eller kolla på när man har sex. Sådana typer av sexuella trakasserier är det nog färre heterosexuella kvinnor som möter, även om såklart även heterotjejer hånglar med varandra ibland.
Att förstå de bakomliggande mekanismerna är en viktig del. Vi behöver även lägga mer fokus på att minska sexuellt våld överlag, och dessutom komplettera det med kunskap om hur sexuellt våld påverkar olika minoriteter. Det innebär såklart att lära män om samtycke och gränser. Men också att ifrågasätta kulturella föreställningar om bisexualitet och att säga ifrån vid bifobi. Det ansvaret behöver fler känna.
