Amerikanska hbtq-sajten Them har haft en Trans Futures Week, där inflytelserika röster som Chase Strangio och Alok Vaid-Menon fått möjlighet att tänka stort och fritt kring transfrågor och framtiden. En av frågorna var “Hur kommer vi veta att vi är fria?”
Någon säger att frihet kanske inte målet utan något som sker i korta stunder. En annan att frihet är att ha brutit sig loss från föreställningar om vad kön måste vara. Någon återvänder till klassikern att ingen kan vara helt fri förrän vi alla är fria. (Men ärligt talat: ju längre jag lever, desto mer undrar jag över det där. För några i majoritetssamhället behöver backa från sitt utrymme och istället ge plats för andra. Vilket är en frihet de inte vill ge upp. Och de verkar rätt nöjda med sakernas tillstånd.)
Flera återvänder till tankarna om att det är skillnad på att känna sig fri att vara sig själv och att det går utmärkt i vissa sammanhang, men att man i mötet med samhället påminns om att ens frihet är begränsad av någon annan. Och självklart är det så.
Livsvillkor är olika mellan olika länder, men också inom länder. I Sverige möter du olika begränsningar beroende på vem du är. Under 18 år? Friheten att ändra juridiskt kön gäller inte dig. Kanske känns det extra frustrerande om du bor nära norska gränsen och vet att det bara några mil bort är möjligt att leva ditt liv med rätt id-handlingar redan från 6 års ålder. Asylsökande? Friheten att slippa förföljelse avgörs ofta av en handläggare som inte vet något om landet du lämnat – eller ens vad trans är. Ickebinär med hen eller den som pronomen? Risken finns att människor kommer att ifrågasätta dig, och det kan till och med hända att du är en elev vars lärare dagligen trakasserar dig.
Personer som har ett annat juridiskt kön än kvinna eller man (en frihet i bland annat Tyskland) och som flyttar till Sverige tvingas inordna sig i svenska statens stelbenta regelverk. Här finns än så länge bara plats för kvinnor och män.
Även den som är myndig och kvinna eller man stöter på patrull: ändra juridiskt kön? Det kräver en specifik diagnoskod och regelbunden kontakt med ett svenskt könsdysforiteam i minst två år. Och nåde dig om du bara är svensk medborgare och inte folkbokförd i Sverige på grund av att du exempelvis försöker praktisera friheten i att studera eller jobba i ett annat land (som är förunnat en del av oss). Då blir det avslag.
Det är svårt att vara fri när staten reglerar våra kroppar och våra juridiska kön. Eller när både kända och okända ansikten tar sig rätten att ifrågasätta, förlöjliga eller utöva våld. Konsekvenserna är stora: allt från att personnumret på ens grundskolebetyg blir fel till att vi drar oss för att gå ut. Bara var fjärde ung transperson känner sig trygg i kollektivtrafiken och offentliga miljöer.
Men ändå. Jag vill gärna att det ska vara precis så enkelt som transrättsikonen Miss Major (född 1940 och som deltog i Stonewall-upproret) säger:
Jag är fri nu. Jag behöver inte tillåtelse från någon utomstående. Fuck that shit. Jag ÄR fri nu. Jag behöver inga vingar eller någon sån skit. Jag kommer inte att flyga över gatorna. Men jag är fri nu. Jag är fri.
Och jag känner igen mig i det som skådespelaren Brigette Lundy-Paine påpekar, om att det inte finns en absolut frihet men att vi kan känna oss fria i samtal med varandra och känna oss fria i våra kroppar på sätt vi inte gjort förut.
Kanske är det så att ju mer frihet vi får eller ser att andra har uppnått, desto starkare motiveras vi till att kämpa för att förändra det som ännu håller oss tillbaka? Helt enkelt: när vi märker hur livet kan vara, då vill vi ha mer av det. Fast inte bara för oss själva utan också för andra. Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas på fler samtal som det i Them, där transpersoner ges friheten prata både tillsammans och var för sig om något helt annat än samma trötta gamla frågor, och istället väcka nya tankar.
