Stockholm har nämligen alltid varit en tillflyktsort för homosexuella från andra landsändar – och från andra länder. På 1970- och 80-talet var Stockholm ett av få ställen i Sverige där det fanns en möjlighet att leva ut sin läggning, och uppleva den frihet tidens norm förvägrade de allra flesta på mindre orter. I hög utsträckning är det tyvärr fortfarande på det sättet.
Vi tror på idén om individens frihet. För många homo- och bisexuella är storstaden, och då speciellt Stockholm, en viktig symbol för frigörelse. Historiskt sett var det i Stockholm man kunnat gömma sig som homosexuell. Under senare år är Stockholm ett av få ställen där man öppet har kunnat finna andra homosexuella och haft möjlighet att få vara den man verkligen är.
Att Stockholm är en frihetssymbol för homo- och bisexuella i stora delar av landet är något vi stockholmare ska vara stolta över och något som vi borde synliggöra i högre utsträckning.
Därför är ett sådant monument en viktig symbol på vad vi vill att Stockholm ska vara.
En annan aspekt som den senaste tiden åter aktualiserats är alla de människor på 1980- och 90-talet som dog stigmatiserade och under tystnad, av AIDS i Sverige. Då HIV och AIDS kom till Sverige i början på 1980-talet drabbades i första hand homo- och bisexuella. På den tiden – före de bromsmediciner som finns i dag – var en sjukdomsdiagnos lika med en säker död. Förutom den dödsdom många människor fick, var de dessutom tvingade att leva med skuld, skam och omgivningens fördömande. Stigmatiseringen av homo- och bisexuella som insjuknade i HIV och AIDS fortsatte även när de var intagna på sjukhus, och i många fall även efter deras död.
Skammen, känslan av skuld och ensamhet var enorm för majoriteten av de drabbade. Många levde med sin sjukdom i det fördolda och alldeles för många dog en ensam död utan stöd och hjälp från vare sig samhället eller staten. Inte bara livet togs ifrån dessa människor, utan även deras död togs ifrån dem på grund av stigmatiseringen. Många AIDS-fall är gömda bland dödsorsakerna lunginflammation och cancer.
På den tiden krävdes ett enormt mod för att stå upp som homosexuell. Ett ännu större mod krävdes för att våga gå ut offentligt och berätta att man hade drabbats av HIV – eller ”bögpesten” som den kallades av kvällspressen.
Vi tror därför att ett Homomonument också kan vara en viktig del av att återupprätta dessa människors människovärde, och samtidigt vara en samlingsplats för att minnas de människor vars verkliga natur förnekades och förtegs när de avled.
För dagens stockholmare kan monumentet vara ett bevis på att Stockholm är – och ska vara – en av världens mest öppna, toleranta och inkluderande städer.
Uppdaterad 2020-11-29
