Jag var fjorton när jag började gå på bögklubb i Stockholm. En ny värld utanför den betongförort jag växt upp i. Spännande, galen, fri, ja alla de epitet som en pubertal fjortis som jag var så utsvulten på. Med stora ögon och hjärtat i halsgropen brukade jag gömma mig på killtoan på vad som en gång var Tip Top, för att smyga ut när vakten väl gjort sin runda. I några timmar fick jag så bara vara i dansgolvets mörker bland svettiga kroppar och välkomnande blickar. Vara den bög som jag visste hade förvisat mig till socialt utanförskap på min egen skola. I några timmar hade jag hittat hem.
”Gud vad det stinker svartskalle här, ring Invandrarverket”. Orden skar genom musiken och sorlet som en kniv. Fortfarande minns jag blickarna från dessa Mean Girl-wannabees som projicerade en livstid av bittert utanförskap. En som togs ut på en finnig fjortonåring till priset av några hånskratt. Värt.
I få kontexter har jag varit med om så mycket rasism som i mitt så kallade community oavsett om det handlat om en generös önskan att skicka hem mig till Mellanöstern trots mitt chilenska påbrå eller en inte så subtil sexuell exotifiering. ”Ni hetlevrade latinos” skrev en snubbe på Grindr senast i förra veckan och projicerade sina porrfilmsfantasier på min etnicitet. Vid det här laget är jag luttrad. Inte i bemärkelsen av offer utan tack vare att jag uppnått den bekväma åldern av att inte bry mig. Sedan länge har jag slutat tro att minoriteter av olika slag skulle ha en inbyggd immunitet mot fördomar, rasism eller fobier av olika slag. Att de från sina egna erfarenheter av utsatthet och utanförskap skulle hitta en medkänsla för sina gelikar vare sig dessa bär på en pussy eller en bussy. Sanningen är väl snarare att vi alla befinner oss i någon slags inbördeskrig hur kumbaya vi än försöker framstå. Så också bland de olika regnbågsfärgerna.
Men så kommer stunder när saker ställs på sin spets. För en fjortonårig svartskalle var det på bögklubb där homofobin bara bytt skepnad till rasism. Där de otäcka machokillarna som ägde skolans korridorer förvandlats till dryga bitches som skvallrande fnissade i ett hörn. För sanningen är att det bland alla de där valrösterna som lagts på Sverigedemokraterna döljer sig en och annan, för att inte säga många, hbtq-röster. Att se hur retoriken om muslimer, fuskande flyktingar och skjutglada invandrare burit frukt genom att omfatta även ”oss”. Rösta rätt innan Sverige förvandlas till ett kalifat där de kastar bögar från hustak. Ack det ironiska i att vi röstat fram just en sådan verklighet för tusentals som inte längre kommer att kunna hitta en tillflyktsort i vårt land.
Sanningen är att när saker ställs på sin spets så lyser de där nyanserna av brunt igenom även de starkaste av regnbågsfärger. Men det lustiga är inte de där utan vi här. När vi stängt ute våra bröder och systrar, när jag skickats ”hem” till Mellanöstern och när Sverige blivit det sillparadis som enkla populistiska lösningar utlovar, så kommer de där homorassarna alltid fortsätta vara just homosar. Några av de bokstavsbarn som de tuffa machokillarna bara väntar på att få ge sig på.
Vänta bara.