Gott Nytt 2003
I etapper har främst RFSLs mödosamma och ofta mycket professionella arbete för att steg för steg avskaffa kvarvarande diskriminering gett resultat.
1946 legaliserades samkönade relationer. På 50-talet börjar RFSL sin verksamhet. På 60-talet startade svensk gaymedia.
Under 70-talet uttalade riksdagen att homosexualitet från samhällets synpunkt var helt accepterat. Då likställdes åldersgränsen för sexuella kontakter och så avskaffades sjukdomsklassificeringen av homosexualitet.
Under 80-talets början arbetade den statliga utredningen om homosexuellas livsvillkor.
1986 infördes sambolagen i Sverige. Som första land i världen jämställdes i en lagstiftning homo- och heterosexuell samlevnad. Antidiskrimineringslagar införs och det blir olagligt att kränka någon på grund av dess homosexualitet.
På 90-talet införs partnerskapslagen, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning tillsätts och vi börjar på allvar ta en synlig plats i samhället.
Allt detta är avgörande milstoplar i kampen för våra självklara rättigheter.
Men det är 2002 som innebär det totala genombrottet.
RFSL har nu kompletterats med flera partipolitiska föreningar. Gaysamhället har växt sig så starkt och synligt att vår närvaro i media och politik är slående. Inom musik, kultur, debatt och ekonomi är vi tydligt närvarande och en grupp att räkna med. Stockholm Pride innebär en synlighet som vi tidigare aldrig skådat i Sverige.
2002 innebär att vi tagit det första steget mot att definitivt likställas med heterosexuella. Det är året då samhället beslutar sig för att vi inte är farliga för barn. Det är också året då det svenska samhället beslutar sig för att skydda homosexuella i grundlagen. Hat och hot mot en människa eller grupp på grund av dess förmåga att ge och ta emot kärlek och/eller sexualitet är nu definitivt inte accepterat av våra lagstiftare.
2002 är också det år då homo- och bisexuella politiker definitivt får sitt genombrott. Det var på håret att alla partier utom KD fick en öppet homo- eller bisexuell riksdagsman. Idag sitter fem öppet homo- och bisexuella i riksdagen, vilket måste vara ett internationellt rekord.
I 25 år (närmast på dagen) har jag deltagit i gaysamhällets olika uttrycksformer men aldrig har jag varit med om ett år där proppen så tydligt släppt.
Vägen vidare ser ganska självklar ut. Insemination i sjukvården kommer snart göras möjlig för lesbiska par. Helt logiskt kommer det borgerliga äktenskapet snart att bli könsneutralt. Justeringar av eftersläpande lagar kommer så efter vart det ser riksdagsmännen med hjälp av den politiska gayrörelsens engagerade och gaymedia till.
Och i logikens namn kommer situationen för transpersoner nu äntligen att förbättras.
Vi har kommit långt helt otroligt långt.
På nyårsafton borde vi utan minsta beska smak i munnen kunna fira våra segrar.
Om det inte vore för en avgörande fråga: hanteringen av de av oss som är hiv-positiva.
Fortfarande hänger saneringen (för det är just det som det handlar om) av den svenska hiv-politiken i luften. Möjligheten till tvångsisolering och registrering, det lagliga tvånget för läkare att agera polis, liksom det lagliga utpekandet av hiv-positiva som de enda som bär ansvar för att hejda smittspridningen är generande för vårt land.
I samband med en förändring av svensk socialpolitik i mitten av 80-talet, från just social till närmast polisiär, drabbades även hiv-positiva. Synen på sociala problem flyttades steg för steg från att se människor som har problem till att se människor som varande problem. Problem-människor skall hotas och straffas, blir den nya melodin. Alkohol, narkotika, kriminalitet och hiv buntas ihop och hanteras primärt med hård, hårdare, hårdast straffskala. Naturligtvis utan andra resultat än Don Quijote-slag i luften och ytterligare kränkta människor.
Under 2003 skålar jag för att revideringen av smittskyddslagen äntligen skall komma till stånd och att den skall återge hiv-positiva respekten.
Som en bieffekt kommer då även den närmast generande bastuklubbslagen att tas bort. Generande eftersom sedlighetspolisen med den fick sitt återinträde i vårt land. Staten har inget med enskildas frivilliga sexuella utövande att göra. Punkt och slut på den diskussionen.
2002 har trots detta varit ett fantastiskt år. Men arbetet är knappast över för det. Fördomar och homohat försvinner inte för att lagar stiftas. Med vår framgång kommer närmast som en naturlag en backlash. Vi har redan fått känna försmaken av den. Nynazister har ökat sina aktiviteter och hotar gayklubbar och enskilda homosexuella. Fanatiska högerkristna sliter sina hårtestar för att i alla tänkbara situationer misskreditera gaysamhället som kryptopedofiler, barnaförförare och skändare av den sanna kärleken.
Dessa avarter blir störande och obehagliga (rent av dödliga) inslag i vår vardag. Än mer utbredd är dock vardagshomofobin (läs vardagsrasismen). Det är fortfarande svårt att komma ut som homo- bi eller transperson. Att leva öppet leder fortfarande ofta till begräsningar i smått såväl som stort. Glasberg och glåpord är något vi, liksom alla minoriteter, fortfarande tvingas räkna med.
Kampen går vidare. Så enkelt är det. Vi kan inte inbilla oss något annat.
Idag står vår grupp rustade som aldrig förr. Vi har ett gaysamhälle jag aldrig kunde drömma om för 25 år sedan. En lång rad journalister i gay såväl som straight media arbetar självklart med homoämnet. En lång rad forskare tittar på vårt samhälle ur ett gay och queer perspektiv. På kort tid har queer-forskningen blivit lika självklar som den feministiska. Den ger oss perspektiv, historia och verktyg för fortsatt utveckling och formulering.
En lång rad individer inom kulturvärlden och nöjesbranschen är öppna och bidrar därmed på olika sätt till att vi är närvarande i samhällsbilden. Den tidigare ständigt närvarande oron för att klassas som gay-artist eller gay-konstnär har bytts mot en avslappnad självklarhet. Pust äntligen.
Allt fler inom politiken arbetar med våra frågor, homo- bi- såväl som heterosexuella. Något som bara för några få år sedan ansågs skadligt för karriären.
Inom helt nya fält bildas sociala nätverk och opinionsbildande grupper: gaypoliser, blattepojkar/flickor, homo i försvaret, homo-idrottare. Numera är det inte bara i de tre stora städerna som man är öppen, arrangerar gayfester på stan, har festivaler och skapar sig en självklar plats. I Umeå, Piteå, Örnsköldsvik… arrangeras pride-partyn och festivaler.
Herregud vi har nått så långt att de balla tycker homo och gay är töntigt. Totalt passé och helt mossigt. Kan man beskriva framgången mer tydligt.
43 år gammal har jag ibland svårt att se mig som den lille gubbe jag blivit. Jag känner det exempelvis inte som en självklarhet att vi nu snart likställs med heterosexuella. Allt oftare möter jag dock yngre som (tack och lov) tar det som händer som fullkomligt självklart. Jag blir glad över bristen på perspektiv men känner också en smula oro.
När jag skålar på nyårsafton skall jag inte avlägga löften jag skall istället framföra en tyst önskan.
Att de enorma framgångar vi har uppnått visst skall tas som så självklara de är och att vi skall fortsätta vårt arbete för likställdhet på all plan.
Men framförallt: Homosexuellas frigörelse är helt utan betydelse om vårt mål bara varit att bli likställda. Vår frigörelse måste handla om kampen för allas rätt att avvika.
Skål och Gott Nytt 2003
Publicerad: 2002-12-30 18:31:36
Uppdaterad 2021-05-19
