Den nordiska överenskommelsen om rätten att bo, leva och arbeta i ett annat nordiskt land gäller alla nordiska medborgare. Kärleken vet inte heller några gränser, men för äkta makar av samma kön är inte den nordiska fria rörligheten fullt så fri som den är för andra par.
I Norge och i Sverige har äktenskapslagstiftningen varit könsneutral sedan 2009 och i Island från 2010. I Danmark, som var först i världen med att införa lagen om registrerat partnerskap år 1989, har par av samma kön kunnat ingå äktenskap från juni 2012. I Finland gäller fortfarande lagen om registrerat partnerskap.
I Finland är inga par av samma kön gifta. Antingen lever de i registrerat partnerskap eller så är de – enligt folkbokföringen – singlar. Detta gäller även dem som flyttar till Finland från ett annat nordiskt land, där de är gifta. I det fall ett samkönade paret ingåt äktenskap i ett annat nordiskt land än Finland och en av parterna flyttar till Finland medan den andre bor kvar definieras paret inte som gifta.
Naturligtvis ska alla länder ha rätt att själv bestämma om det ska vara möjligt för par av samma kön att ingå äktenskap, registrera sitt partnerskap eller ha vissa rättigheter som sambopar. Men borde inte samtliga länder i Norden erkänna varandras äktenskapslagar?
Frågan blir inte mindre intressant av det faktum att det bor tiotusentals finska medborgare i Sverige och att många fler av Sveriges invånare är antingen födda Finland eller barn till dessa. I Sverige kan ju även finska medborgare – eller finländare med dubbla medborgarskap – vara gifta med någon av samma kön. Är det rimligt att den civilrättsliga överenskommelse som ingåtts i ett nordiskt land inte gäller i ett annat? Vårt givna svar är nej. Vi anser att frågan om att Finland skall acceptera de samkönade äktenskap som ingåtts i ett annat nordiskt land också skall gälla i Finland bör lyftas upp och finnas med på dagordningen när de nordiska ministrarna träffas liksom på Nordiska Rådets dagordning.
Uppdaterad 2017-01-26
