Den 31 mars infaller Trans Day of Visibility. Som så många andra traditioner sprunget ur aktivism och som lever sitt eget liv på sociala medier är det olika hur personer tolkar dagen. Somliga kommer att uppmärksamma Trans Week of Visibility, med start måndag 28 mars. Vissa kommer att kalla det Transgender Day of Visibility, andra Trans* Day. En del kommer att använda dagen till att belysa orättvisor, andra till att lyfta fram förebilder. Men oavsett exakta ord eller fokus är det själva synligheten som är kärnan.
Så låt oss titta lite närmare på synlighet och hur just den förändrats. Den värld vi har idag är nämligen väldigt olik den för bara 15 år sedan.
När jag började jobba med transfrågor 2008 saknades flera av de rättigheter vi har i Sverige idag, som att kunna byta förnamn, slippa sterilisering, eller att ha ett okej skydd mot diskriminering. Ordet ”hen” möttes då av en tomt stirrande blick (för att några år senare ses som samhällets yttersta förfall) från folk som inte befann sig i en queer kontext. I princip inga formulär hade fler än två alternativ för kön. Många som jobbade med unga trodde att ordet ”trans” var synonymt med After Dark. När RFSL Ungdom gjorde en intervjustudie med fem (ja, 5) unga transpersoner ringde myndighetspersonal till oss och var fascinerade. Hur hade vi lyckats hitta dessa människor?
Men transpersoner fanns ju såklart, även om cissamhället inte visste. Vi hängde i klubbar på Qruiser, vi träffades på mötesplatser just för oss, vi vände oss till den könsbekräftande vården (om än supernojiga över att inte lyckas passera de snäva diagnoskriterierna). Vi sökte i böcker och historieskrivning efter förebilder. Vi tolkade in transtematik i filmer, från de faktiska glimtarna i The Matrix till att Jack i Titanic skulle vara transman.
Numera behöver jag inte fantisera utan transsynligheten är ett faktum. Idrottare, politiker, modeller, musiker, skådespelare, deltagare i realityshower, ubåtsexperter, författare, karaktärer i film och böcker, målgrupper i regeringsuppdrag. Överallt är vi, precis som vi alltid har varit. Men med skillnaden att resten av världen också ser oss nu. Och att fler kommer ut.
Att synas är dock att bli en måltavla. Frasen ”Equal rights for others does not mean fewer rights for you. It’s not pie” är faktiskt inte alltid sann. Om vi tar något så konkret som löneskillnader utifrån kön: för att oskäliga löneskillnader ska försvinna behöver ett antal män tjäna mindre och ett antal kvinnor tjäna mer. Ibland innebär en mer rättvis värld att personer som gynnas av strukturer behöver stå tillbaka eller lära sig att dela med sig. Nu när transpersoner trätt in i det sociala medvetandet och cisfolk fattat att vi vill ha utrymme att tala, inte vill låta oinsatta cispersoner tjäna pengar på att berätta våra historier, vill kunna duscha efter träningen, vill få hjälp med ofrivillig barnlöshet, vill bli inkluderade i texter – då slår en del cispersoner bakut. Det här var inte vad de hade tänkt sig. Dela plats med oss, vi som bara borde vara tacksamma? Nej tack. Dessutom riskerar det att rubba hela ens världsbild att höra att kön inte är blott två smidigt separerade boxar. Det passar in i ens heteronormativa ram eller förenklade politiska analys, vilket leder till hån, hot och hat mot oss. Vår existens stör deras prydliga (om än inkorrekta) ordning.
Om de inte visste att vi fanns skulle de såklart inte försöka begränsa vår vård och våra rättigheter. Men jag vill inte gå tillbaka. Aldrig i livet. De positiva effekterna av synlighet överväger flera gånger om.
Jag älskar att ha en vardag där Tone Sekelius är med i Mello och blir rättkönad av exakt alla i direktsändning. Att ha ickebinära karaktärer i såväl barnprogrammet She-ra som i dramaserien Billions, centrerad kring New Yorks finansvärld. En vardag där formulär allt oftare har fler än två alternativ för kön, även om det bara är att jag ska tycka till om min senaste shoppingupplevelse i min närmsta mataffär. Där Torrey Peters bok Detransition Baby nomineras till priser och personer som Gottmik och Laverne Cox pryder tidningsomslag. Och där vi erbjuds fantastiskt fina porträtt av att fundera kring könsidentitet och bryta könsnormer, som i dokumentären Gabi – mellan åren 8 och 13 som snart har premiär.
Klart jag önskar att synligheten hade kommit tidigare. Men för mig står det inte i motsättning till att kunna uppskatta förändringen.
