Prins Daniel sa till kronprinsessan Victoria i sitt tal till henne på deras bröllopsmiddag, ”Störst av allt är kärleken!” men för att kärleken verkligen ska vara störst måste rättigheterna som är kopplade till den gälla alla.
Kampen om allas lika rätt till kärlek har pågått så länge som människor haft förmågan att känna kärlek till varandra. Trots det är det idag enbart i 27 av världens länder där det är möjligt för samkönade par att ingå äktenskap. Sverige är ett av länderna. Kampen inför det beslutet var lång och beslutet stort. Vi är dock inte färdiga.
En vigsel kan vara religiös eller borgerlig. Idag är det 34 trossamfund som har vigselrätt. Vigselrätten möjliggör att en ceremoni i församlingen också direkt blir juridiskt bindande. Många samfund fortsätter vägra att viga samkönade par. När SVT1 ställde frågan till dessa var det bara 5 av 34 som svarade att de viger personer av samma kön.
Skulle vi acceptera liknande diskriminering vid annan typ av myndighetsutövning?
Rätten att få viga andra är inte något som är av gud given. Vi som får rätten att förrätta vigslar får den rättigheten av svenska staten. Det gör det till en sorts av myndighetsutövning. För mig är det helt orimligt att staten ska tillåta en diskriminerande utövning av de rättigheter som staten ger.
Skulle vi acceptera liknande diskriminering vid annan typ av myndighetsutövning? Skulle vi exempelvis acceptera att en bygglovshandläggare baserad på sin egen livsåskådning förvägrar samkönade par bygglov för en uteplats? Självklart inte! Därför ska vi inte heller acceptera vigselförrättare som diskriminerar bröllopspar baserad på deras sexuella läggning, oavsett om vigseln sker borgerligt eller i ett religiöst samfund.
De vigselförrättare och samfund som fortfarande envisas med denna diskriminering bör inte ha rätten att få viga. Dessa samfund skulle förstås kunna hålla ceremoniella vigslar, men de bör inte ha rätt att utföra juridiskt bindande vigslar.
Kärleken är fri och ska vara för alla.
