Under den internationella Pridemånaden juni kom en av flera nyheter som knappast höjer moralen för oss som bär visionen om ett öppet, inkluderande och rättvist samhälle.
Den 15 juni antog det ungerska parlamentet en ny lag med ett förbud mot att ”skildra och främja könsidentitet annan än den vid födelsen, byte av kön och homosexualitet.” Förbudet skrivs in i landets barnrättslagar, lagar kring marknadsföring, medialagar, lagar som ”skyddar familjen” liksom i skollagstiftningen och avser skildringar och främjande som kan nå personer under 18 år.
I ett land som är medlem i den Europeiska Unionen.
I ännu ett EU-land antogs en liknande lag, om än något lösare i konturerna, redan 2010. I Litauen blev det då förbjudet att ”sprida information i syfte att främja sexuella relationer eller andra uttryck för ingående av ett äktenskap eller formande av en familj annat än en sådan om omfattas av Konstitutionen eller civillagstiftningar.”
När den litauiska lagen väl antogs försökte de som säger sig försvara den ”traditionella familjen” och barnen att förbjuda Vilnius Pride, men utan att lyckas. Däremot stoppades 2013 en TV-annons från att visas annat än under nattetid med hänvisning till att den innehöll ”vuxenmaterial”. Det ”vuxna” i sammanhanget var att en person bar en T-shirt med budskap om att familjer kan se olika ut.
Decennier tillbaks minns vi liknande förbud i både Finland (Uppmaningsförbudet, 1971-1999) och Storbritannien (Section 28, 1988-2003). Syftet sas vara att skydda unga från att få kunskap om det faktum att det finns mer än heterosexuella känslor och människor.
I grunden bygger hela idén på att homo-bisexualitet och annan könsidentitet enbart omfattar redan förstörda vuxna, medan barn upp till 18 år per definition är heterosexuella med könsidentitet så som given vid födseln.
Homosexuella görs till lömska vuxna (snuskiga farbröder och rabiata feminister) som förför unga in i för samhället skadligt leverene.
Tankegångarna känns såklart igen i Ryssland där förbudet mot att ”propagera” för ”icke-traditionella relationer” infördes federalt 2013.
I Sverige känner vi igen samma tankegångar i allt för många diskussioner som följer viktig uppmärksamhet kring övergrepp mot unga, ofta via nätet och apparna. Och i det uppskruvade tyckandet om stöd och vård till unga transpersoner.
I extremhögerns mediaflora och dess kristna versioner är inte syftet med deras uppmärksamhet att stärka och skydda unga hbtqi-personer, utan att så ofta det går koppla allt som inte är ”traditionell” familj och könsidentitet till dåligheter, skuld och skam.
I en likartad, lika medveten, strategi uppmärksammas brott som kan kopplas till invandrade regelmässigt med krigsrubriker. Brott som begås av icke invandrade blir, om alls, till en notis.
Strategin har tveklöst lyckats. Numera har det närmast blivit till en sanning i nyhetsmedia och bland mer sansade politiker att förklara kriminalitet som en konsekvens av ”invandring”. Det osar illa, riktigt illa.
Den statligt drivna propagandan mot homo-bisexuella och transpersoner i vårt europeiska närområde bär den gemensamma visionen om ett samhälle där alla beter sig lika, firar samma helger med samma meny, bär av staten godkända kläder och uttrycker kärlek liksom könsidentitet på ett och samma sätt. Trots att människor aldrig någonsin betett sig så enhetligt och endast under de ondaste av tider med hjälp av våld och övergrepp möjligen temporärt kunnat likriktas.
Idéerna delas med hela raddan av religiösa fundamentalister och det allt mer aggressivt brunfärgat nationalistiska verklighetsförnekandet.
Regnbågsrörelsen, i hela dess bredd, med budskap om att bejaka mångfaldens verklighet, är under allvarlig attack från de som drömmer om enfaldens vision, och ser sig vinna politisk makt med hjälp av att ännu en gång utse redan utsatta till fiender som enkelt kan beljugas.
Den nygamla taktiken att peka ut hbtq-rörelsen och dess individer som ett hot mot barnen har fått gehör och har inneburit en allvarlig backlash.
Förhoppningsvis förstår nu regnbågsrörelsen att fokusera på dessa starka krafters framgångsrika kampanjmetoder istället för att slösa energi på interna tillkortakommanden.
När Priderörelsen i Berlin detta år ser ut att spricka upp i ett gytter av grupper som alla tycker sig vara mer korrekta än de andra, så skrattar Orbáns vänner hela vägen till makten.
Regnbågs- kvinno- och de antirasistiska rörelserna har för mycket kvar för att fokusera på interna låtsasfiender.
Kraften att stå emot finns dock och inger hopp. I Warszawa deltog i juni tiotusentals med stadens borgmästare i en Prideparad. I Ungern samlades 100 000 namnunderskrifter in mot homo-bi och transhatet. I USA röstade väljarna bort den populistiska tokhögern. Politiker från höger till vänster delar visionen om ett öppet, inkluderande och demokratiskt samhälle.
Förhoppningsvis blir 2021 just därför inte ett år vi minns som enbart kaos och katastrof.
