Transpersoner är en grupp som fått bemöta mycket oförstående och hat. Särskilt i tider och kulturer då normen inte gett utrymme för transpersoners existens. Men transpersoner har alltid funnits, även om olika tider och kulturer definierat gruppen olika. Vissa anser att personen på vetenskaplig väg kan förklaras vara biologiskt av båda könen, och att det därför sker en “krock” mellan det uppfattade könet och det anatomiska (vilket det även finns grund för), andra att kroppen inte stämmer överens med “själen” och att en person även kan ha mer än en “själ”. En syn vi idag skulle kalla föråldrad, men som många lever kvar i, är att en transperson är en person som vill byta kön. Men vare sig en anser att en person kan vara trans eller inte – oavsett definition – så är det en grupp som utan tvekan existerar.
År 1972 blev Sverige det första land i världen att tillåta ändring av juridiskt kön och samma år började även hormonbehandling och kirurgi erbjudas. Men trots lagar som erkänner transpersoners existens har attityden och synen mot transpersoner varit och är än idag ett problem. Intresset för transpersoners levnadsvillkor har inte heller varit särskilt stort. De flesta rapporter som berör ämnet började dyka upp först på slutet av 00-talet och följdes av diverse lagändringar som underlättade för transpersoners liv. Den viktigaste som specifikt angick transpersoner handlade om att avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner som ville byta juridisk kön.
Kravet om sterilisering är nog det som ligger tyngst på minnet nu när debatten blossar upp återigen. För trots att det är nästan 50 år sedan lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall så lever vi ännu kvar i en värld där samhället har stort intresse av att kontrollera transpersoners kroppar. Utan egna erfarenheter skapar människor egna bilder av vem en transperson är och hur hen fungerar och vill leva sitt liv.
Transvården idag är uppbyggd på gamla föreställningar som de flesta transpersoner själva lämnat bakom sig. En transperson behöver inte göra om sin kropp för att leva som den hen är om hen inte känner att det är viktigt för sin egen skull. Hen kan dessutom välja i vilken mån hen vill göra om sin kropp – om hen överhuvudtaget vill det. Men translagen som råder idag är uppbyggd på antaganden om vad en transperson förväntas vilja.
Att gå igenom en utredning som i sin tur leder till diagnos och vidare kan leda till könsbekräftande behandling och juridisk fastställelse, är en alldeles för lång process. Det beror delvis på att transvården i proportion till antalet transpersoner är underbemannad, men också att systemet saktar ner processen. Lagen som finns idag försvaras med argumentet att vara för transpersoners egna bästa. Ett av de största argumenten till att låta transvården ta tid är för att människor inte ska ta förhastade beslut, men många som ens påbörjar en utredning har redan gått runt i dessa tankar – och även levt ut enligt den prefererade könsrollen – innan de tagit kontakt med vården.
Många vill även göra processen ännu längre och göra det svårare för särskilt unga transpersoner att få könsbekräftande behandling då dessa inte skulle vara mogna nog att ta ett sådant beslut. Men att vissa skulle inse en dag att ett visst ingrepp inte var nödvändigt är tyvärr oundvikligt. Människor förändras, deras prioriteringar förändras, och könsbekräftande behandling kan ofta komma med oväntade resultat. Det är en risk – men för många är det valet livsviktigt.
Om cispersoner så gärna vill värna om transpersoner och att de inte ska ångra sina val är kontrollerande av deras kroppar en snarare ogynnsam taktik. Målet borde hellre vara att förändra sina egna föreställningar om transpersoner och lära sig acceptera och respektera människors könsidentitet oavsett val av könskorrigering. Det är inte tillgången till vård som gör att människor ångrar sina korrigeringar, det är oftast pressen att behöva göra det för att accepteras av omgivningen.
Några problem med translagen idag:
• Trots att utredning görs av att transvårdsteam är det i slutetändan Rättsliga rådet som avgör om en person ska få ändra juridiskt kön och genomgå underlivskirurgi. Avgörandet ligger alltså i händerna på personer som tidigare inte varit inblandade i utredningen.
• Åldersgränsen för att ändra juridiskt kön och/eller att få underlivskirurgi är idag 18 år, men det krävs särskilda skäl för att Rättsliga rådet ska godkänna underlivskirurgi på personer under 23 år.
• Lagen innefattar både juridiskt kön och ingrepp på könsorgan, trots att alla transpersoner inte är intresserade av båda. Lagen borde därför delas upp i två, vilket även skulle göra processerna effektivare.
