Så var den här igen. Den vitaste och mest heteronormativa högtid som världen någonsin skådat – julen. Ett världsomspännande firande av mellanösterns melanin-fattigaste bebis, blond och blåögd i all sin kristliga prakt. Och finns det en aggressivare parpropaganda än just Jesus födelse? Jag menar Josef och oskulden Maria… Om nu inte de tre vise männen var på besök av någon annan anledning än att bara langa myrra och rökelse? Om du himlade med ögonen åt det du precis läste så klandrar jag dig inte. ”Låt julen bara vara jul”. Visst, men fundera på det.
Julfilmer, julreklam och jultraditioner skriker vit straight tvåsamhet – redan här cementeras ett utanförskap. Som bög eller regnbågsperson följer man inte alltid den traditionella livsresan bestående av partner, sambo, giftermål och barn. Det som i julsammanhang är något av det allra heligaste – den så kallade kärnfamiljen. På så sätt blir många av oss i regnbågsvärlden den lilla tändsticksflickan som med en brinnande sticka i handen blickar in från kylan. Där kylan i vårt fall kanske är en svettig nattklubb och vår sticka en Grindr-plingande mobil.
Som bög eller regnbågsperson följer man inte alltid den traditionella livsresan bestående av partner, sambo, giftermål och barn. Det som i julsammanhang är något av det allra heligaste – den så kallade kärnfamiljen.
Missförstå mig rätt, jag är inte bitter men samtidigt har jag den senaste tiden känt en gnagande ensamhet inför den stundande julen. En som inte ens ett Grindr-beställt ligg kan bota. I synnerhet nu under Coronatider, när Folkhälsomyndigheten rekommenderar social distans och begränsat umgänge med familjen känns äkta samvaro som en efterlängtad lyx. Kanske är det mina 36 år som singel som fört mig några steg närmare en ålderskris, men just i år har denna känsla satts på sin spets.
Inte nog med att julhelgerna i vanliga fall är de mest ensamma högtiderna för många, framför allt män, i år riskerar dessutom den psykiska ohälsan slå i taket för oss som saknar lyxen av en egen gemenskap. Och jag kan inte låta bli att dra mig till minnes alla gånger jag hört och sett den ensamhet som tycks så vanlig bland de våra. De daddy-seniora homosarna som ängsligt visar upp sig på klubben, tro mig, jag har ofrivilligt hamnat i den kategorin själv. De som dricker lite för mycket hemma i sin ensamhet eller ägnar ännu en kväll åt ytterligare ett tomt knull för att få känna något. Cue ”sorglig musik”.
På så sätt är min relation till högtider och kanske i synnerhet julen, konstant tudelad. En konfliktyta som rymmer allt från stela principer till motsägelsefulla känslor och där alla dessa funderingar blir smärtsamt tydliga. Vart är jag på väg? Duger jag? Vad vill jag i livet? Måste jag välja? För många av oss innebär julen ett dubbelt utanförskap vare sig det är för att vi är icke-vita, hbtq, äldre eller singlar. Samtidigt vill jag tro att ett regnbågsliv är mer än bara fördomen om droger, fest och ett frisläppt sexliv. Ett regnbågsliv är även möjligheten att välja sin egen familj. Så får jag önska mig något denna jul så är det att vi oavsett regnbågsfärg tittar till varandra lite extra i vår kollektiva isolering. Ni vet, som en riktig familj skulle göra.
God Jul.
Daniel Ogalde
Uppdaterad 2021-05-24
