Det störde en kille som tyckte han kunde ta sig rätten att hota oss. Det blev till handgemäng men utan några allvarliga men. Även om vi lyckades stoppa ett större bråk med äran i behåll, så uppnådde han önskad effekt genom den oro han planterade i oss. För mig under många år.
Jag tänker på den relativt harmlösa händelsen för länge sedan när jag läser om killparet i Göteborg som i april i år gick hand i hand på Centralstation och fick glåpord slängda efter sig. Slagsmål utbröt innan vakter kunde stoppa misshandeln.
De två som utsattes berättar för polisen att det värsta med händelsen är att de blivit mer oroade efter hatattacken.
I det här fallet handlade det om ett killgäng kring de 20 som hänger vid shoppingcentret Nordstan. Några av dem straffade sedan tidigare för narkotikabrott och bedrägerier.
När den förolämpande kommentaren fälldes var det på arabiska och den riktade sig mot den i killparet som talar arabiska. Han berättar i polisförhöret att samma kille som uttalade kränkande kommentarer gjort detsamma tidigare mot honom och en väninna som är arabisktalande transkvinna. Den gången valde de två som kränkts att inte reagera utan dra sig undan.
När samma killar nu i april återigen ansåg sig ha rätt att fälla förolämpande kommentarer men nu möttes av verbalt mothugg så startade de misshandeln.
Erfarenheten av att tvingas smyga, sluta hålla hand, göra sig osynlig, leva med fruktan för att avslöjas, ta omvägar för att inte möta homo- och transhatiska personer eller grupper, svälja förtret och förnedring för att slippa något värre är verklighet idag så som då jag var ung. Om nu någon tvivlade: kampen mot homo- transfobi och hat är lika livsavgörande idag som då.
Med tanke på att ”invandringskritisk” ”alternativmedia” såklart gottat sig i denna händelse så är det på sin plats att konstatera att hat inte enbart uttalas på arabiska, inte enbart utövas i ”utanförskapsområden” eller enbart av flyktingar från Mellanöstern. Och kanske det bör påpekas att de som utsätts också kan vara arabiskspråkiga, kan vara invandrare, kan leva i utanförskapsormåden.
”Invandringskortet”, dvs rasist-kortet, handlar aldrig om att stötta kvinnor, homo-bisexuella och transpersoner. Tvärt om. Låt dig inte bedras!
I Östersund, Nykvarn och Täby har organiserade nazister hotat den fantastiska sagostunden där dragqueens läser för barn. Det är uttryck för samma perverterade syn på manlighet.
Att män med en patriarkal ideologi och livssyn anser sig ha rätt att uttala glåpord mot homo-bisexuella och transpersoner, kränka kvinnor och se det som en plikt att sätta skräck i män som inte uppfyller mansrollen, är knappast något nytt. Steg för steg har samhället sett problemet och börjat agera.
Tre av de hatare som attackerade killparet i Göteborg har nu dömts. En till fängelse, två till samhällstjänst. Sagostunderna kunde genomföras och polis gav skydd. Det är bra och visar att vi tagit steg framåt. Men händelserna är även exempel på hur allt för många av oss fortfarande inte kan leva i säkerhet. Det är på allvar och det finns ingen anledning att vänta på säkerställd trygghet för såväl hbtq-personer och kvinnor som för män som inte anses leva upp till mansrollen.
De som drabbas hårdast av vardagsförtrycket är de som lever i samma grannskap som förtryckarna, kommer från samma samhällsgrupper, talar samma språk, handlar i samma affärer, går i samma skolor, rör sig på samma torg.
Ansvaret för att bryta deras makt är gemensamt och kan effektivast lösas lokalt. I miljöer och områden där grabbgäng terroriserar är det lokalsamhället som först och främst kan agera effektivt. Polis, domstolar och ordningsvakter såklart, men först och främst civilsamhällets medborgare, skolan, idrotten, fritidsgårdar, lokala partier, föreningar och församlingar.
Arbetet för att vi som enskilda skall kunna leva öppet och tryggt i vår vardag är en av regnbågssamhällets mest prioriterade frågor. Dags att placera enskildas trygghet högst på dagordningen och uppdatera strategierna.
Uppdaterad 2020-12-04
